Medans jag lär mer om mig själv genom livsprocessen så inser jag hur lätt jag har att falla in i oro. Oro verkar vara ett tillstånd dit jag gärna återvänder, omedvetet oftast förstås. Och jag skriver gärna, eftersom jag tror att de flesta tillstånd är något vi själva i mångt och mycket skapar, oavsett om de känns jobbiga att vara i såsom oro, eller självömkan, ånger, skuld, skam osv. För på något omedvetet plan så får jag ändå en payoff av att vara i tillståndet – oro.
Resultatet av min oro är i allafall att jag berövar mig själv och de mina min närvaro i nuet. Oro griper tag i mig och för mig alltid till framåt i tiden, vad ska jag jobba med nästa år, hur ska det gå med detta, vad händer om vi inte har råd, hur ska jag göra om jag inte orkar, vad ska hon tycka, hur ska vi göra på jul … nyår. Jag låter tankar som oroar mig stjäla mitt nu.
Payoffen är då och som oftast med dessa mindre angenäma tillstånd att jag slipper vara delaktig i det som sker, oron befriar mig liksom från ansvar. Här sitter jag och oroar mig, alltså kan jag inte vara till nytta för mig själv, andra eller livet. Jag återkommer en annan dag när oron gått sin väg.
Men den försvinner givetvis aldrig, oron får aldrig nog, den vill äta upp mer av mig och min tid. Den bara ökar och ökar ju mer jag hänger mig åt den.
Oron är min ursäkt från att kliva upp ur sängen, kamma mig och stå till tjänst. Den berövar mig mitt nu, mitt liv, min dag.
Att ge sig in i en match med oron är ingen idé, den vinner alltid våra ronder har jag märkt. Däremot har jag lärt mig att bästa bot mot oro är tacksamhet. Helt enkelt kurera mig med en stor dos tacksamhet, gärna utspritt flera gånger om dagen. När jag är tacksam så tvingas mitt sinne att återvända från sin framtidsresa till nuet. Jag behöver vakna upp och se mig omkring vad jag har att vara tacksam över. Tacksamhet får (tillskillnad från oron) mig att möta mig själv, de mina och livet igen. Istället för att vara där blir jag här.
Kom ihåg att oro definieras som handlingsförlamning i nuet.
Älska dig själv
Wayne W. Dyer
Är du alltid duktig? Anpassar du dig efter andra? Tar du ansvar för andras beteende och känslor? Blir du frustrerad när andra inte gör som du vill? Har du svårt att veta vad du själv vill, tycker och tänker? Försöker du kontrollera dina egna känslor och reaktioner? Försöker du kontrollera andras känslor och beteenden? Försöker du få andra att förstå det du själv förstår?
Är du medveten att det är ett sätt att skapa kontroll? Ett kontrollbehov? Är det jobbigt att sätta gränser? Känner du ilska, skuld och skam? Är du rädd att bli lämnad? Är du rädd att inte klara dig själv? Är du rädd för konflikter om du uttrycker vem du är? Känner du ett behov av att känna dig behövd av andra? Hjälper och räddar du andra snarare än att vägleda och coacha?
Då kan du vara medberoende. Andras beteenden har påverkat dig och dina gränser har suddats ut under lång tid utan att du märkt det. Det stora uppvaknandet kan vara att inse att ditt medberoendebeteende inte enbart är i relation till den beroende, utan till alla människor.
Den andra stora insikten är att inse att ditt mående är beroende på hur andra mår. Du låter dig påverkas av andras känslor och tar på dessa till dina egna. Du lever genom andra, inte med dig själv. Du är förmodligen expert på att rädda och hjälpa andra, men du lever inte som du lär.
Det är en utmaning att ändra beteende och livsstil. Det krävs oftast kurser i beroende och medberoende för att få grundkunskap om beroendesjukdomen och börja titta på sitt eget beteende. Sedan följer envist och långsiktigt arbete i att ändra sina beteenden och indirekt sina känslor.
Kärnan i ett tillfrisknande är sällan att söka svaren utanför sig själv, att grotta ner sig i självhjälpsterapi och böcker, utan att leta inåt – att hitta svaren som redan finns där inom dig, men som är dolt av alla års lager av skam, skuld och kompensatoriska beteenden. Du har förlorat dig själv, eller kontakten med dig själv, och det är den inre kärnan som måste hittas igen.
Medveten närvaro är ett verktyg, något som dessutom har vetenskapligt bevisad effekt. Du kan använda dig av daglig meditation och mindfulness. Det viktiga är att slappna av både mentalt och fysiskt. På så vis kan de olika lagren skalas av. Man måste börja bli medveten om sig själv igen.
Vem var jag ämnad att vara? Innan jag kompenserade den skadade, skamfyllda jag med lager av ett falskt jag? Vad känner jag? Var känns det i kroppen? Vad vill jag? Vad har jag för behov? Vilka signaler och meddelanden sänder kroppen ut som jag ignorerar? För vems skulle gör jag detta?
Det gäller på sikt att ”köra sin egen bil”. Att du tar ansvar för dig själv. Att du känner medkänsla för dig själv genom självrespekt.
Vi behöver lära oss att sätta gränser, fysiska och inre för att visa att vi bryr oss om oss själva. Vi måste blicka inåt och inte vara i andra hela tiden. Ett beteende låter vi fortsätta för att vi får någon form av belöning, även om belöningen kan vara minskad känsla av något obehagligt. Det gäller att ändra beteenden mot mer långsiktiga belöningar som harmoniserar med våra värderingar i livet.
Hur vill du leva och må i ditt liv?
Vi kan aldrig vinna kriget över någon annan. Du har alltid ett val. Att stanna eller gå. Med beteende väljer du konsekvenser. Att inte välja är också ett val. Att leva genom en annan människa är självuppoffring, inte kärlek. Att inte acceptera skapar lidande. Att acceptera och släppa kontrollen skapar sinnesro.
Dalarnas Tidningar
Anna Leijon
Leg. lärare.
Leg. sjuksköterska
Efter att barnen gått till skolan åker jag och Izabelle till Falu Lasarett för att hälsa på en anhörig på avdelning 27, hjärtmottagningen. Direkt innan för entrén möts jag av två välkända ansikten, förstår när jag ser deras kläder och sladdarna som hänger lite här och var på kropparna att de inte är som jag, besökare. De är inlagda på avdelningen trots att de är ”unga”, i min föreställning 10-15 år yngre än dem jag förväntar mig att se här. De är solbrända och ser alerta ut i kroppen, möter mig som vanligt, så som vi mötts många gånger förr på deras respektive arbetsplatser. Men de är unga. De borde vara på jobbet, hänga med barnbarnen, plocka kantareller eller gå på golfbanan – de borde inte vara på avdelning 27.
Kan jag tycka..
Ett annat möte, på en annan plats, är med en butiksanställd som påtalar hur stressigt jobbet är, hur svårt denne har att sova om nätterna då jobbet och tidspressen ger sig tillkänna. Mötet blir kort, personen drar iväg med andan i halsen till nästa uppgift.
Jag minns min egen stress. När jag tillsammans med min kollega Patrik ägde Må Bättre i Falun. Jag minns sömnlösa nätter, hjärtklappning, panikångest, grinigt humör och till slut varken tid eller lust till att vårda mitt serviceyrke, familjen eller andra relationer. Jag minns hur stressen åt mig inifrån. Magkrämporna, öronsuset, hälsporren, domningarna…
Jag led av stressen, det gjorde inte Patrik. Vi stod inför exakt samma tillvaro, samma problem att lösa, samma ekonomiska situation, samesame, jag led, han mådde prima. Det jag lärde mig om mig själv då är att det är inte hur jag har det utan hur jag tar det. Jag tog det annorlunda. Mitt psyke klarade (just då) inte av samma dos av dagliga moment, telefonsamtal, obesvarade mail. Jag tog det för personligt och alldeles för allvarsamt. Jag fick ofta nypa mig hårt i armen och säga till mig själv: Sofia, andas det är lugnt. Du jobbar inte med hjärtsjuka barn eller på en akutmottagning.
Som Karlsson på taket säger; det är bara världsliga ting.
Hur som, vi är alla olika. Det beror säkert på anlag och miljö och massa annat, hur eller om man upplever stress. Jag upplevde den och den förde mig i raskt takt längre och längre ifrån mig själv. Min kärna. Mitt hjärta.
Det jag vill komma till är att oavsett hur stressigt arbete vi har, hur stor påfrestning vi utsätts för och vår kapacitet att hantera det så ligger ändå det yttersta ansvaret hos oss själva. Jag är ansvarig över mitt liv. Jag har förmåga att ändra mitt liv. Nej, det kanske inte leder till samma slant i lönekuvertet, istället kanske ett lönekuvert från annan avsändare. Men det är nog ytterst få arbetsgivare som besöker avdelning 27 (vem vet om chefen själv varit inlagd där redan). På avdelning 27 kommer anhöriga, barn och kanske föräldrar, de som står oss närmast. De kommer dit, de som redan lidit många år av vår stress. Dem som stressen leder oss bort ifrån. De som lider, kanske mer än oss själva. De är dem vi ska se i ögonen där på avdelning 27, om vi har turen att ha ögonen öppna och hamna där när hjärtat ger vika.
Snälla, sluta skyll på arbetsklimat och arbetsgivare. Sluta skyll på andra omständigheter. Det är bara svepskäl för att inte våga ta ansvar över din egen hälsa. Det är ditt ansvar. Och du vet vad som får dig att må bra. Du vet vad att skala av. Jag säger inte att det är lätt och enkelt. Det kan vara enormt påfrestande för sinnet (egot) och du får troligtvis möta massor av rädslor om trygghet, ekonomi och livsstil. Men där på andra sidan, bortom fulltecknat liv. Där kan du andas. Där kan du leva. Förhoppningsvis länge och väl. Din hälsa är allt du har. Utan den försvinner i alla fall allting.
Med kärlek ♡