Artiklar med etiketten ‘inre barn’
Vuxet barn vecka
Varit på en fantastisk Vuxen Barn vecka vid Rosgarns kursgård. En vecka där jag arbetat med att söka kontakt med mitt inre barn och identifera och ta hand om hennes behov. Min intention med kursveckan var att finna förmåga att älska mig själv. Och redan första dagen genomgick jag en otroligt (för mig) viktig process i gestaltterapi inför gruppen, där terapeuten hjälpte mig genom den skam jag burit i 35 år. Jag la ur mig skammen inför hela gruppen och lyfte den i ljuset eftersom skam försvinner i ljus (och växer i mörker). Skam är någonting jag bär över att vara jag, till skillnad från skuld som man oftast bär över något man gjort. Alltså skammen finns i mig för något jag är, och skulden finns i mig för något jag gjort. Skammen stannar i mig tills jag berättat inför en annan människa (eller som här, grupp) det jag skäms över, likväl som skulden släpper när jag återgäldar det jag gjort.
Under hela processveckan så har jag mött mina karaktärsbrister, blivit varse mina fördomar, beteendemönster och rädslor. Jag har lyft allt i gruppen, lagt det i ljuset och för varje delning så har jag känt mig friare och starkare. Jag har också gått emot mina rädslor och arbetat hårt på min ärlighet, att vara ärlig inför mina egna behov. För mig personligen så har veckan främst inneburit att rena mig från skam. Skammen är den som ligger i vägen för min självkärlek. Och jisses vad kärlek jag nu känner till mig själv, till en början blev jag skamsen för all kärlek jag kände, så då fick jag dela om det i gruppen ännu en gång, för att göra mig fri från skamgreppet.
Min tanke om att älska sig själv innan Vuxet Barn veckan var att när jag känner mig lycklig och glad så älskar jag mig själv. Då är jag förälskad i mig. Och tänk själv hur det är med förälskelse till en annan människa, när man är förälskad så förbiser man alla brister och skavanker – man köper hela paketet liksom. Med både ljus och skuggsida. Så nu vet jag hur det är med självkärlek… det jag känner är att kärleken till mig själv är satt i ståtlig blomning och jag inser att kärleken är där genom glädje, sorg, ilska, den är där i mina karaktärsbrister och personligheter – den är där för att jag är jag. Jag älskar mig själv som människa, inte ett dugg perfekt men alldeles vacker, strålande och värdefull. Jag är inte perfekt men jag är helt bedårande fullkomlig precis som jag är. Och det är inte bara en visshet, det är en känsla – jag känner kärleken till mig själv.
Det jag också lärt mig under veckan är att inte överge mig själv när känslor av rädsla, sorg eller ilska kommer. Jag har stannat kvar och suttit med känslan men framförallt suttit och hållit om mitt inre barn. Jag har inte övergett mig själv, jag har stannat kvar. Jag har varit i kontakt med den lilla inom mig hela tiden. Det är kärlek det om något, att stanna med den man älskar även när den känner sig fel, känner sig rädd, känner sig arg, känner sig ledsen, känner sig konstig, känner sig skamsen… att stanna kvar med mig även när jag känner mig ”fel” och gör ”fel” är det enda rätta jag kan göra. För kärleken till mig själv är inte som tidigare villkorad – nu är den villkorslös.
Inre barn
Mitt liv känns gott, så i himmeln gott. Det här året har ruskat om mig så in i bängen, men nu när jag ser tillbaka så förstår jag varför. Livet ville så mycket mer med mig, livet hade så otroliga gåvor i beredskap och för att ha förmågan att ta emot dem behövde jag ruskas så att beteenden i mig skulle luckras upp och börja falla av. Saker och ting behöver skalas bort för att något nytt ska kunna fyllas på. Jag kan inte vänta mig mer eller någonting annat om allt i mig är fullpackat. Jag behövde göra rum. Livet gjorde rum åt mig, på det viset att det gav mig möjlighet att känna och läka det som låg och tog plats. Och när det läker så är man inte lika fylld av det nå längre. Det lättar…
Och jag har getts en sådan oerhörd längtan, ja en passion, av att studera djupare. Lära mig mer om det oläkta barnet inom mig(oss). Inte bara lära såklart utan mest känna, uppleva för att läka – det tror jag är nyckeln. Bejaka det som gör ont eller känns förlorat inom mig.
Det är en sak att förstå det intellektuellt, det har jag gjort länge nu, ända sedan min kurs på Bara Vara för massor av år sedan, förstått att jag har ett eget inre barn som behöver min kärlek. En anknytning till mig. Och jag förstår så väl, mycket väl, att läkningen är att älska sig själv, det förstår jag också uppe i huvudet.
Men min stora issue är att jag inte känner det. Jag känner inte alltid mitt inre barn, jag vet att hon är där, men jag upplever henne inte. Och hur mycket jag än vet det här om att älska sig själv, så känner jag det inte. Jag känner inte mitt eget värde, jag ser inte min egen skönhet, jag vårdar inte mig själv med kärlek. Jag har inte förmågan att leva det fullt ut, bara glimtar av det. Någonstans tidigt i livet stängde jag av den förmågan. Den som vi ser hos barnen, i alla fall de minsta innan de gjort som många av oss, släckt ner, så ser man kärleken i deras ögon till sig själva. De vet sitt eget värde och de sätter sitt eget mående främst. De vet att de är en gåva till världen och de behöver inte prestera någonting – de är gåvan.
Nu kommer min blogg att ta en paus till nästa helg eftersom jag åker på en kursvecka för Vuxna Barn, där ska jag börja, att omfamna det lilla inom mig – för enligt mig är det länken till det stora.
Vi kommer att få uppleva en ny frihet och lycka.
Vuxet barn
”Man har svårt att veta sina behov, därför att lärt sig att inte ha behov alternativt har man fel behov. Men omvandlar de verkliga behoven (av näring, kärlek, närhet, tillgivenhet etc) till att bli duktig och klara av saker. Det har skett en felkoppling på behovssystemet, och man är inte själv medveten om det.”
Sanna Ehdin
Om vuxet barn
Som medberoende och Vuxet barn är jag i en vacker läkningsprocess. Jag medvetandegör mina smärtor, karaktärsbrister och inre sår, med andra ord mina stora mörka rädslor. Jag ser dem. Jag genomläker (inte genomlider) dem, för det är så jag tror att de inre såren läker, de dagar och stunder jag förmår stanna med dem – känna dem. Så jag väljer inte att se det som ett lidande, utan som ett läkande. Att känna är att läka.
Jag stannar och möter. Känner och darrar. Känner och ilsknar. Känner och sörjer. Stannar och håller… den känsla som vill kännas. Jag ser det som att jag håller mitt eget inre barn, den lilla tösen inom mig som är rädd. Det är henne jag är med. När jag förmår vara vuxen och ge henne det friska medkännande hon så väl behöver.
När jag inte förmår… når ilskan andra, sorgen biter sig fast i magen, rädslan kapslas in i min kropp. Då döljer jag rädslan med hela mitt liv och kontrollen tar överhanden. Kontrollen som är min barriär mot att visa mig så svag, vilsen, skygg, skamfylld, skuldtyngd som jag känner mig.
Jag tränar mig i att först och främst känna och vara i det jag känner. Vilsen när jag är vilsen, och alltså inte visa mig världsvan när jag är lost. Rädd när jag är rädd, och alltså inte verka stark när allt inom skälver. Sorgsen när jag är sorgsen, och alltså inte måla upp en glad fasad.
Det mitt inre barn behöver är att jag bekräftar hennes känslor, det hon känner. Hon har stora behov av att jag slutar slå på henne, slutar sparka på henne och gasta att hon ska ställa sig upp. Hon behöver inte mitt gamla agerande. Hon behöver min närvaro och mitt stöd. Jag behöver be mig själv om förlåtelse för alla stunder som jag inte förmått ge henne det hennes vattniga ögon sagt mig att hon (står på knä och) ber om. Hon ber om min kärlek. Min omtanke. Min famn. Mitt lyssnande. Min tid. Hon ber om hela mig, inte någon förhandling. HELA MIG är det hon behöver. Och för att ge henne det behöver jag släppa allt det andra som upptar mitt sinne, jag behöver kapitulera mitt kontrollbehov och ge mig hän till henne, nu och för livstid. Hon är mitt allt. Mitt livsverk. Mitt kall. Det är för henne jag är här. Utan mig är hon ingen… utan henne är jag tom. Hopplöst tom. Hon är min brunn, min livskälla – hon är mitt liv och för att se henne leva behöver jag ge henne mitt.
Min anknytning
Det känns som en längre tid, då jag närmat mig min anknytning till mig själv. Men egentligen så har det ju inte alls pågått länge. Under större delen av mitt liv har jag varit helt ovetande om att jag haft en liten tös inom mig, jag har inte ens vetat av henne och alltså inte haft en tillstymmelse till förståelse om hennes behov. Levt omedvetet med andra ord. Först för några år sedan när jag gick en kurs på Bara Vara och terapeuten envisades så med att påtala att jag hade ett barn att ta hand om och att hon fanns inom mig började jag hajja till, inte av egen insikt utan av att terapeuten upprepade sig gång på gång och jag förstod att hennes medvetenhet (läs: envishet) visade mig min omedvetenhet. Men där och då var jag inte kapabel att omfamna henne fullt ut. Det var som att jag för första gången stod utanför hennes flickrum, nervöst knackade på, med raska steg gick in och kramade henne med en ryggdunk och flydde ut igen. Sen dess visste jag om var hon satt och gömde sig men jag återvände inte nå mer.
Genom Oneness och terapi så har jag funnit modet att vända tillbaka för att lära känna henne. Lyssnat och varit där. Tagit in hennes berättelser och försökt förstå varför hon sitter där hon sitter. Känt hennes rädsla för att gå ut. Nu vet jag exakt vad hon är rädd för. Jag ser vart det kommer ifrån. Jag förstår vad hon hade behövt men inte fått. Jag vet vad hon lider av. Nu vet jag.
Nu vet jag också vad jag måste göra. Jag har erkänt min skuld för att ha övergett henne. Jag har förlåtit mig själv. Nu är det sista steget kvar, det kanske svåraste av dem alla – jag behöver knyta an till henne så djupt att hon blir jag. Jag ska visa henne världen, så som hon aldrig sett den förut. Jag måste ta hand om henne och vara hennes trygghet när hon är rädd. Precis där är jag nu. Jag ska bära henne och vara hennes stöd så länge hon behöver, tills hennes rädsla övergår till tillit och glädje. Tills den dagen hon blir till ett glatt och livfullt barn igen – tills den dagen jag blir jag.
Förstår att jag är på de sista trappstegen i förändringstrappan; förnekelsestadiet, begrundandestadiet, förberedelsestadiet, handlingsstadiet, aktivitetsstadiet. Det känns hoppfullt och jag ser med glädje på vår framtid tillsammans, vad den kommer bjuda oss. Det gryr något färskt och ungt inom mig, jag känner hur det spirar…
I take time to play with my inner child.
Affirmation
Louise L. Hay
Inre barnet
Eckhart Tolle pratar om våra smärtkroppar. Jag ser dessa som en spegling av det lilla barnet i oss. Det rädda, det övergivna, det ensamma, det sorgsna, det vilsna lilla barnet. Det är den smärtan som ger sig uttryck som smärtkroppen som oftast och helt självklart kolliderar med andras smärtkroppar. Alltså de små sårade barnen inom oss som möter varandras små sårade barn.
Jag tror att vi alla bär dem inom oss. För det vore väl konstigt annars om vi inte hade några obearbetade känslor och upplevelser sedan barndomen, sådana som vi inte getts möjlighet att uttrycka och känna, att läka. Känslor som ebbat ut på annat vis eller paketerats och gömts undan väl.
Även om vi bär de sårade barnen inom oss så tror jag att det gör stor skillnad för den lilla gossen eller flickan där inne om vi blir medvetna om dess existens. Om vi som vuxna jag börjar se och ta hand om den lilla inom oss. Jag känner att jag läker när jag ser lill-Fia inom mig, ser henne, vet hennes rädslor och känner till hennes känsla av övergivenhet och ensamhet. När jag förstår att hon finns, och att hon är rädd och sårad många gånger kan jag stanna till och omfamna henne. Stanna och vara där vid hennes sida. Bara stanna, hålla hennes hand, lyssna – vara där.
Minns själv när jag var barn och nu även som vuxen att jag blir irriterad när någon nära och kär säger till mig, det där var väl inget att vara ledsen över. Det där är väl inget att vara rädd för. Jag aktar mig noga för att säga det till mina barn. Jag låter dem äga sin rädsla, sin sorg och sin ilska. Istället ber jag om kraft att våga stå kvar, som den vuxna mamman jag är och inte fly in i min smärtkropp, mitt lilla barn Jag ber om styrkan och förståndet att stå kvar, hålla om, lyssna om de vill prata, men mest vara där och låta det som de känner och upplever vara som det är. Jag litar till att människan som system har allt den behöver för att läka, även sorger och lidande. Men jag tror det gör det bäst i en famn så kär.