Artiklar med etiketten ‘Livet’
This is it
Just nu är jag där att jag börjar lita till Livet igen, till Livet/Universum/Gud. Jag mår så himla bara när jag gör det, slappnar av och tror att det vill mig väl. I det tillståndet kan jag börja tycka om mig själv och livsvägen också. Den blommar liksom bara upp ur mig – kärleken. Och den fyller mig med liv, jag börjar leva.
När jag är rädd däremot, då spänner jag mig och blir misstänksam. Anar oråd. Siar faror. Tittar skeptiskt på mig själv, min framtid och Livet. Tvivlar på att det någonsin ska bli bra. Sluter mig, drar mig undan och intalar mig att jag ska vänta.
Jag hör till den skaran som tror att Livet är evigt, du kanske tror att ”this is it” men oavsett så sitter vi i samma båt just nu. Jag tänker att Livet är oss givet men att Leva det måste vi göra själva. Jag tycker det är svårt att leva fullt ut, men jag lär mig mer och mer för varje dag. Så tacksam för det.
Tanka livsenergi!
Kika gärna på min korta inspirationsvideo …
Kärlek eller rädsla?
Det sägs att det bara finns två grundtillstånd, kärlek eller rädsla. Och att jag inför varje händelse, situation och möte agerar utifrån en av dessa. Oftast sker det automatiskt och jag inser inte att det handlar om hur jag agerar, med kärlek eller rädsla, än mindre att jag faktiskt (även om det sker omedvetet) väljer min reaktion eller syn på det jag ställs inför. Inför allt i livet väljer jag (medvetet eller omedvetet) att agera (eller inte agera, vilket också är ett val) med kärlek eller rädsla.
Jag tycker att det är svårt att greppa just orden kärlek och rädsla, de blir oftast för stora för mig. Så jag har utvecklat ett för mig enklare sätt att bli medveten om min reaktion. Jag tänker frid och stress istället.
Frid är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med kärlek. Frid, det vill säga ett lugn i kropp och sinne. Frid är också för mig acceptans. Jag accepterar det livet visar mig just nu, jag accepterar det jag står inför, människan framför mig, även mig själv. Jag accepterar och kommer till ro med det som sker. Det betyder inte alltid att det inte smärtar, tex sorgen efter mamma mötte jag efter en tid med frid. Det la sig ett lugn över mig, en acceptans att det var livets mening. Och jag lärde mig att sorg kan vara just fridfull.
Frid = kärlek, tillit, acceptans, avslappning, go with life.
Stress är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med rädsla. Stress, kopplar jag samman med oro, skuld, dåligt samvete mm. En känsla av att jag, andra, tiden och livet är otillräcklig. Jag jagar upp mig över händelser, människor jag möter, och även mig själv. Något är inte gott nog i denna stund, jag känner att saker och människor behöver ändras för att jag ska komma till ro. Stress är motsatsen till frid. Och när jag är i stress så gör jag motstånd. Jag strider med livet och det som är. Till skillnaden från fridens acceptans.
Stress = rädsla, motstånd, kamp, spänning (som i spänd), oro, work against life.
Så åter till valet. Jag står alltså inför alla dessa val, dagligen möts jag av människor, besked, händelser, situationer, nyheter och för att inte tala om min egen spegelbild – och mitt ansvar blir då att vara medveten om hur jag väljer, väljer jag att möta livets skeenden med kärlek eller rädsla, med frid eller stress. Så vad är mitt val i dag, att möta livet med frid eller stress?
Det är nu det händer
Det är något som har släppt, det kanske bara är inom mig själv men när jag hade Onenessdag igår så tyckte jag mig se det i andra också. En av deltagarna som gått på mina dagar vid andra tillfällen sa; det har skiftat, nu känner jag mig så tillfreds. Och så fick jag sms från en coachingklient som nästan uttryckte detsamma; det går så bra och är så lugnt nu.
Och jag får känslan av att det är nu det händer. Nu! Precis nu skiftar det.
Händelser, saker, beteenden som jag jobbat med eller något jag strävat efter är plötsligt manifesterat eller så har känslan av strävan ersatts av uppfyllelse. Och oavsett vad som verkligen manifesteras, alltså går att ta på och se (på riktigt), så är känslan av fullbordan här. Och den känslan knockar ut allt annat.
Jag brukar meditera varje kväll, och en stund sitter jag också med mina böner och/eller affirmationer. Men de senaste kvällarna tar jag mig inte till känslan av bön eller något jag vill attrahera, utan BAAAM så är jag bara i tacksamhet för det manifesterade. Det uppfyllda.
Känslan är så cool. Jag vill skriva det här för att uppmuntra dig att meditera och själv känna känslan av att det går bra nu. Det är nu det händer. Våga tro det. Våga ta emot det. Det är så här det kan kännas, kanske så här det ska kännas.
Livet är magi. Eller som ett av mina barn sa idag, jag har inte kommit hit (syftade till livet) för att ha tråkigt.
Visa mig vägen
Visa mig vägen! Det är precis den utgångspunkten jag behöver ha för att må bra. Lämna över mina val och mina handlingar till Gud. För det är när jag bara nalla tillbaka kontrollen som allt börjar tjorva ihop sig igen. Kontrollen lär jag aldrig få och har väl aldrig haft, men sinnets uppblåsta övertygelse om att äga kontroll – det är det som förtar mig från livet självt, glädjen och förmågan att upp-leva livet (tillskillnad från att tro sig planera och styra det).
Jag kan eftersträva att förekomma mig själv när jag är där med händerna i kakburken och alltså ämnar ta tillbaka ”min känsla” av kontroll. Men det känns liksom lönlöst, sinnet (egot) är listigare än så och lurar snabbt dit mig igen utan att jag ens hinner ana det.
Så jag försöker påminna mig själv om att lämna över makten till Gud varje dag istället. Ja, lämna över nått jag nu ändå inte har… men alltför ofta inbillar mig att jag har.
Och vissa dagar är jag inte ens så klok. Då får jag snällt ta den hårda smällen av oro, ängslan, rädsla – för just dessa känslor berättar för mig att jag blåst upp mig själv till herre över Livet igen och med det blivit med smärtsamt ok på mina axlar. Och när mina tankar snurrar intensivt med att finna lösningar och ordning i det dåliga måendet så hör jag förhoppningsvis en inre röst som viskar; Lämna över. Släpp taget. Lita till livet och låt Gud visa vägen.
Sorgemodell
På tal om släppa taget så försöker jag landa i – att släppa taget om sommaren. Den här sommaren har varit en gåva till mig och min familj, fylld av insikter, processer, läkning, glädje och bara-vara-liv och så denna ljuva värme och alla dagar med sol och bad. Vad mer att önska, den har varit fulländad sommaren 2014 för mig. Ändå sörjer jag. Sörjer att den är slut. Kan inte riktigt acceptera det ännu. Är inte där. Vandrar stilla någon annanstans i min sorgeprocess. Vandrar fram och tillbaka där i mitten. Vet att det behöver vara så. Accepterar inte förlusten ännu, men accepterar att jag är i en sorgeprocess. För sorger, det vill säga förluster, omger oss alla och är en del av livet – även att färdas känslosamt i sorgeprocessen oavsett om vi sörjer en vän som dött eller en sommar som har förflutit. Precis som allt annat livet skänker oss så tillhör sorger en del av livets skörd.
Jag tror på sorgens faser så som Elisabeth Kübler-Ross beskriver dem, eller Kübler-Ross-modellen som den kallas.
- Chock
- Förnekelse
- Ilska
- Förhandling
- Depression
- Acceptans
Här kan du läsa mer om modellen, eller googla vidare. Vill också tipsa om Elisabeths bok Döden är livsviktig.
Min sommarpaus
Min sommarpaus fortsätter ett tag till, jag siktar på 40 dagar, förutom mina små inhopp. Barnen är också positiva till mitt blogguppehåll och i synnerhet när jag gjort sommarpauser på Facebook som jag vet stjäl min uppmärksamhet ifrån dem. Det viktigaste först – är syftet.
Och här i stillheten från mediabruset så finner jag klarare insikt (in-sikt), som hjälper mig upptäcka mer av mig och mina behov. Jag ser också klarare mina beteenden, bra som dåliga, min egennytta i det jag företar mig och lyssnar jag djupare så hörs sanningen om mig själv, vad jag brinner för och vad som ger mig allra mest glädje.
Jag läser. Jag är. Jag är sommarlovsmamma i första hand men jag processar också djupt. Jag har täppt till många av mina flyktvägar och stannar så ofta jag förmår, med det som är – det som känns. Jag läker. Läkningen är evig verkar det som, och jag accepterar (just nu) att det är så, ett livslångt läkande (och lärande). Jag är en elev och Livet är min lärare.
Väljer otrygghet
Ser ett mönster jag gärna faller in i, mitt samesame mönster. Jag blir så otroligt bekväm med rutiner och hållbarhet, när allt är som det ska, var sak på sin plats liksom. Den känslan ger mig trygghet. Med risk för att jag dåsar till och blir invaggad i mitt eget lilla bo. Inget fel i det förstås, givetvis inte, det har så mycket gott med sig, det är väl därför jag trivs så bra där.
Men jag glömmer gärna bort att jag också trivs ofantligt bra i den andra änden, den med fart, äventyr och fläkt. Den som är oförutsägbar och infallsrik – den älskar jag också.
Anthony Robbins har låtit oss förstå att vi har fyra mänskliga behov (human needs) varav ett är trygghet och ett annat är otrygghet. Jag har varit väldigt bra på att ge näring åt mitt trygghetsbehov, lite väl mycket vatten och solljus har det fått. Så pass att jag inte tagit mig tid eller ork att stimulera det otrygga behovet i mig.
Men allt är ju omhändertaget som jag brukar säga, så när Gud (Livet, Universum) såg att jag var i obalans så hjälpte det snabbt till att balansera mig lite. Ge mig en dos av otrygghet så pass att jag nästan baxnar… säkert alldeles väl genomtänkt för att väcka upp mig ur min trygga dvala och hajja till – att nu är Livet, här och nu, gå ut människa och upplev det! Ta för Dig. Gör det oväntade. Be om det oväntade. Välkomna förändring och äventyr. Låt marken falla under dig så att Du får sätta ner fötterna vid någonting nytt.
Sätt rädslan i halsen och hoppa… på tåget mot det nya. Hur som helst så vilar du i allafall i den trygga vetskapen om att endast gott kommer att ges till Dig. Livet är gott, men ibland lite väl tråkigt och tryggt.
Barbro Lindgren
Vilken inspirationskälla! Oavsett om du är intresserad av författarskap, livet eller döden så kan jag rekommendera detta klipp, en intervju med Barbor Lindgren. Och här kan du läsa brevet som Astrid Lindgren skrev till Barbro efter att mottagit hennes manus.
Liv och död
Jag har verkligen gått och trott hela livet att jag varit rädd för döden. Minns dödsångesten när jag var barn, livrädd att mina föräldrar skulle dö och nu som mamma har jag givetvis mött rädslan i än starkare form, så fasligt rädd att något av mina barn skulle dö. Men nu när jag mött döden så nära så känns den naturlig och fin – den smärtar inte längre när den ruskar om mitt liv. Den känns vacker. Äkta. Sann.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, får en känsla av att jag är ensam med den här livssynen vilket jag givetvis vet att jag inte är, det är många med mig som vet att livet (själen) är förevigt. Det pulserar i all tid, i allt liv.
Mammas död får mig på knä, jag knäböjer i tacksamhet för allt hon givit mig och allt hon fortsätter att ge. Gåvorna tar aldrig slut. Hennes kärlek fortsätter flöda.
Tänk så fel jag hade, jag var aldrig rädd för döden – jag var rädd för att leva. Mammas död skänker den största gåvan till mig, jag inser att det jag fruktat hela livet var en illusion och att det jag egentligen varit som mest rädd för har jag fortfarande i behåll – livet!
