Artiklar med etiketten ‘Livet’

Det eviga

Orosmoln

Tänker att tankarna är så negativa, de dras lätt samman i stora orosmoln som skymmer solen, ljuset – livet. Tacksam att jag vet att jag inte är mina tankar, det är nog så nära tillhands att bli fångad av tankestormen när den sveper in, men jag ber om förståndet att stanna i närvaron av något annat, något större som inte berörs, inte så mycket som en tillstymmelse rör sig av vare sig tyfoner eller orosmoln – den närvaron ber jag att uppehålla mig vid när tankarna blir mörka.

Det är ett stort orosmoln över mig just nu. Det är livet som visar mig hur det är. Livet ser ut som det innehåller födelse och död men egentligen är det bara liv – livfullt rakt igenom. Det finns ingen evighet, vi är evigheten. Inte en tanke kan rubba det, det finns inget som kan ta ifrån oss evigheten, evigheten är inom oss. Det är själva livet. Det är inte konstigt att neggotankarna hopar sig som ett enda stort mörker när vi närmar oss det eviga, det är förintelse… men inte av livet som vi kanske tror, det är förintelsen av illusionen av ororsmoln och mörker – det är länken rakt in i det eviga, det som är inom oss –  livets ljus, det vi alla bär (är) men så lätt förirrar oss ifrån.

Jag ber om att få uppehålla mig i närvaron och betrakta tankarna därifrån. För från den platsen av närvaro vet jag att allt är bra, allt är som det ska och jag känner att livet är för evigt. I närvaron känner jag livet – i mig.

 

Bara skrivande…

Jag förstår att jag har inget val. Jag måste skriva. För mig just nu är skrivandet som andetagen, jag överlever inte om jag inte skriver. Jag tär mig själv inifrån om jag inte låter orden komma ut. De äter upp mig. Så fort jag sätter dem på pränt, för mig själv, här på bloggen, i böckerna – what ever –  så befrias jag… jag andas. Livet andas genom mig.

Det finns massor av tankar, bra eller dåligt, publicera eller begrava i byrålådan. Framgång eller annan karriär. Men det är trots allt bara tankar, tankar hör till sinnet. Det är inte sinnet som skriver, det kan tänka så mycket det vill om mitt skrivande. Det är helt orelevant. Sinnet har ingenting med det här att göra. Det är någonting större som pulserar genom mig. Jag har ingen aning om vart det ska, till vilket syfte eller varför jag. Men ut ska det, så mycket har jag listat ut, ut ur mig. Det är (just nu) mitt sätt att andas och det får mig att må ofantligt bra.

Tack för orden. Tack för flödet. Tack för andetagen. Tack för livet. Jag känner det… det strömmar starkare genom mig med varje bokstav.

Det finns ingen författare, bara skrivandet.

Oriah Mountain Dreamer

 

Release beauty

Tio vackra kvinnor, soulsisters möttes för första gången igårkväll då vi började höstens workshop Release your beauty. Trots att det är jag som är arrangör och kursledare vill jag berätta att kursen ’kommit till mig’. Jag är helt säker på att den är arrangerad av något högre. Det är en gåva att ta emot till oss alla som kommer att gå den.

Jag vet att den nya tiden är här och det är allas vår uppgift att ta emot den. Det vill säga ta emot livet och leva det så som det är ämnat att vi ska leva det. Som dom vi är. Vi är alla del i någonting större. Vi är alla något mycket större. Vi bildar tillsammans en helhet och en länk till källan. Länken går genom vårt inre. Genom att knyta närmare och till slut hel kontakt med vår själ. En workshop i Release your beauty eller inte, det är 2012 och det är nu det är dags att släppa allt som inte är du och frigöra din själ emot livsflödet.

Enjoy your journey – I will!

 

Egots Head Office

Jag får ständigt till mig genom olika människor och sammanhang hur viktigt det är att leva i frågan. Förr har jag varit mest fokuserad på att styra och ställa med mitt liv, planerat, strukturerat och affirmerat. Sinnet (egot) har varit i Head Office och med järnhand planerat framtiden i sin ensamhet.

Jag minns att det började förändras drastiskt för mig i livet när jag klev ut ur Egokontoret och istället ställde mig fysiskt ute i naturen med armarna utsträckta och sa; Visa mig vägen! Jag vet inte vart jag ska, visa mig vägen! Led mig!

Kanske mer en kapitulering än en fråga, men likväl ett överlämnade från mig själv och min lilla värld (sinnets värld) till livet och det stora alltet.

Jag kom äntligen till en insikt att jag vet inte vad som är bäst för mig. Jag vet inte alltid vart jag ska gå. Jag kan absolut inte se vägen när jag sitter fastbojad där vid Head Office och prasslar med en karta. Det är mycket bättre (för mig) att gå ut i livet, se vilken väg som uppenbarar sig, lyssna vilka röster som talar och vad dom säger. Ta emot det som ges helt enkelt. Jag kan inte ta emot när jag sitter där inne och låter sinnet mässa, jag hör ingenting då, mitt sinne kan inte överröstas – tro mig! Det bästa är att lämna det därhän och var i ett med alltet istället, vara i ett med livet och omfamnas av dess kärlek. Sinnet är fullt sysselsatt med att förkomma krissituationer och göra upp reservplaner medans i livet där ute, det liv som är omhändertaget av alltet bara agerar utifrån kärlek.

Så nu väljer jag för varje dag att ta emot det som ges. Leva i stunden. Öppna upp mitt hjärta för människorna som jag möter, mailen som skickas till mig och när telefonen ringer. Jag lyssnar. När jag är utanför sinnet så hör jag också en annan röst, den från mitt inre. Den visar mig så ömt när energin är lätt (dvs rätt) och när den blir tyngre och stoppas (för mig är det ’fel’ väg).

Jag jobbar varje dag med att släppa alla svar. Jag ber istället om att vara öppen och ta emot. Jag lever i frågan t ex; Vad mer vill livet ge mig? Vad för fantastiskt kommer jag att uppleva idag? Vad kan jag lära? Hur kan jag känna mer harmoni och lycka? Vad kan jag dela med mig av? Vad kan jag ge? Vad jag kan ta emot? Vad får min energi att flöda? Hur välkomnar jag mer skratt i livet?

Med tanke på att leva i frågan så blev jag precis nyss inspirerad av det här inlägget om Afformationer – afformations

 

Balans

Beslutet som känts rätt från första början i hjärtat, men som skapade oro i sinnet och flöde i kroppen, har nu balanserats. Nu äntligen kan jag känna att min kropp, mitt hjärta och mitt sinne är i total balans med resan till Indien. Och det är en sådan lyckokänsla! Wow!

Nu är allt förankrat i alla delar inom mig och tilliten jag hela tiden haft har hjälpt mig fram emot detta tillstånd. Jag är så tacksam.

Och jag är tacksam att jag vågade stanna upp och se, möta, känna alla rädslorna. Mitt i min rädsla, trötthet och förvirring så stärktes det som skulle stärkas. Och tack ni (om än få) som väckt min osäkerhet och fått mig att se vad som jag var rädd att se. Som genom era tvivel och ert ifrågasättande fick mig att se mina egna tvivel och frågor.

Och tack alla ni som ändå från början stöttat och puschat mig. Ni som hjälpt mig bekräfta mitt sanna jag och mitt hjärtats önskningar.

Och mitt största kärleksfulla tack vill jag rikta till min familj som ser mitt sanna jag och låter mig vara den jag är och älskar mig för den jag är!

Jag älskar att leva livet! Jag älskar livet!

SunnyLife

 

Sök innehåll