Artiklar med etiketten ‘livets flod’

Att vara självcentrerad

Jag har glömt det väsentliga. Totalt glömt bort. Och dragits ner i min jämrande själviskhet. Legat där och svettats under min offerfilt och undrat varför jag mått så dåligt.

I något obevakat ögonblick har jag riktat om strålkastaren in mot mig själv. Belyst mitt jag, jag, jag. Och där har jag legat en tid, törs inte tänka på hur länge, och slickat mina sår. Och ropat till Gud att hjälpa mig, mig, mig.

Varit omedveten med andra ord, omedveten på egots grepp och fintar.

Men så var det en god vän som tände taklampan i går och drog bort den värmande filten, så att jag såg mig själv där jag låg och huttrade och snörvlade i min självömkan.

Det är inte vackert att vara ett offer – vara självcentrerad. Inget jag är stolt över, men något jag vill skriva om eftersom jag vet att vi alla hamnar där ibland. Det är okey att hamna där. Inte vackert men väldigt mänskligt.

Så vad var det jag hade glömt bort där i självupptagenheten? Jo, alla de andra runt omkring. Jag hade bytt fokus på vad har jag att ge, mot what’s in it for me. Min utsträckta arm stod tom och öppen och undrade vad livet skulle fylla famnen med istället för att se vad jag hade inom mig som kunde vara till glädje och nytta för andra.

Jag vet det, jag vet att jag mår som allra bäst när jag har intentionen att bidra och ge. Att vi alla är fyllda med gåvor, Guds gåvor, som det är meningen att vi ska dela med oss av till andra – varandra. Det kan vara tid, lyssnande, handlag, kunskap, glädje, energi, omsorg… vad som helst, men det handlar alltid om vad jag har att bidra med till livet, till nuet. Det betyder inte att jag måste vara Moder Theresa med alla, men det betyder att jag är medmänniska med ditt intresse främst, för det är det enda som gynnar mig, när jag hjälper dig. Och det är stort skillnad på att vara medberoende och medmänniska. Stor skillnad på att offra mig för andra och ge i kärlek, väsentlig skillnad, men det får bli ett annat blogginlägg.

Hur kan jag bidra till Livets flod? blir frågan jag ställer mig. Och jag ber Gud fylla mig med svaren, handlingen och riktningen. Ske Din vilja, inte min.

Amen

 

Ta min plats

Magic is believe in youNu flödar skrivandet… Men det har ju flödat i perioder annars också. Jag har funnit att en stor issue för mig är rösten som säger att jag inte är bra nog, det är ändå ingen som vill läsa det här. Det kommer aldrig att bli utgivet. Men faktum är att jag nyss upptäckt en ännu räddare röst, som dolt sig bakom den andra. Och genom den upptäcker jag att jag är rädd för att få framgång, tänk om jag uppmärksammas, tänk om människor tycker om det jag skrivit – och vad är det farliga med det då? Jo, då syns jag. Då tar jag plats.

Även om det säkert inte syns så väl på mig eller mitt sätt att vara så är jag rädd att ta plats. Jag är rädd att bli bedömd och granskad. Jag är rädd att människor ska vara avundsjuka på mig och det liv jag lever. Jag är rädd för att visa mig glad, strålande och full av livsflöde. Jag är rädd att människor ska välja bort mig för att jag är jag och för att jag mår bra.

Den rädslan har jagat mig genom livet. Och givetvis format mitt öde. Den rädslan hindrar mig från att skriva klart mina texter, rättare sagt gör mig livrädd att slutföra och sätta punkt.

Rädslan visar sig givetvis genom många områden i mitt liv. Jag ska med glädje kika djupare in och upptäcka vart. Jag ska möta den så nära som jag bara förmår. Jag ska inte springa ifrån den nå längre och inte förneka den heller, nu ska den ljusbeläggas och ses. To see is to be free, som Bhgavan säger. Jag ska hålla den, känna på den, uppleva den och skriva om den. Rädslan är här för att upplevas och omfamnas. När jag håller den så håller jag mig själv. Jag kan inte bli av med den med min egen kraft, den har präglat och format mig som person, den är en del av mig. Genom rädslan lär jag känna mig själv, den lilla Sofia inom mig.

Jag ska säga till henne många gånger hur mycket jag tycker om henne. Hur mycket jag tror på henne. Att jag älskar allt hon skriver. Att jag älskar henne även om hon inte skriver. Att jag älskar henne för den hon är, med både rät och avigsida, genom oväder och solsken. Att jag ska fortsätta stötta henne då hon är osäker men framför allt hejja på henne i framgång. Lära henne att vi kvinnor behöver hejja på varandra i strålkastarljuset och uppmärksamma varandras varande. Att en stor kvinna är den kvinna som tar plats intill en annans kvinnas ljus och inte bara letar sig fram i mörkret och skuggan. Jag ska ge henne mod så att hon välkomnar dömande, misstycke och avundsjuka, insikt att det säger allt om de andra och mycket om hennes framgång – och ge henne visdomen att förstå att det säger inget om henne som person. Jag ska ge henne den sanna kärleken, den utan förbehåll och krav, kärleken som är fri – den ska jag ge henne så mycket av att hon svämmar över och naturligt ger den till sig själv.

Jag ska fylla på och fylla på, tills hon är ett med livets flod.

Det är min gamla rädsla som gör sig påmind, som jag omfamnar. Jag är fylld av tacksamhet att nu leva ett liv med många oerhört vackra soulsisters som gläds åt mig precis som jag är – så tacksam!

 

Sök innehåll