Känner som jag är i en transformation… ännu en. Processen avtar inte, snarare fördjupas. Och i juni ska jag även iväg på en veckas sorgekurs, så det är ingen hejd på det. Finns liksom ingen återvändo nu, inte för att jag vill återvända. Men en handbroms skulle vara önskvärd ibland. Men jag har slutat leta efter den, jag kapitulerar och åker med. Det verkar som det är någon annan som styr… och vet vart jag ska. Det känns tryggt. Omhändertaget, som jag brukar säga. Allt är omhändertaget.
Nu blir det iaf en bloggpaus över helgen, jag har fotbollsmatcher att gå på, Eurovisionfest med mammor och döttrar, böcker att läsa och manus att skriva…
När jag möter min sorg, som jag gjorde i helgen så hamnar jag ofta i ett stort tomrum. Det blir så urbota tomt, det ekar ödsligt och både hopp och närvaro bleknar bort. Processen var dock vacker, mjuk och innerlig, där jag satt i mitt tomrum. Vet att jag inte skulle vågat sitta kvar i det förut, så som jag törs nu. Det gör inte ont, det är bara TOM…T.
Jag fick rådet att fylla det med mening. Och jag förstår så väl rådet men när det känns tomt är det konstigt nog svårt, helt omöjligt, att fylla. Fylla det med mening, orden har upprepats i mitt inre. Jag förstår att motsatsen till tomrum kan kanske vara just mening. Men när jag öppnat upp och klivit in i mitt eget sorgerum – tomrummet så känns det så oändligt omöjligt.
Så ikväll efter den djupgående Yogan och OM (Oneness Meditation) – mitt i min sårbarhet – så blinkar ett nytt meddelande på Facebook. Och när jag läser det så börjar tårarna rulla, hjärtat öppnas och jag känner mening. Så mycket mening. Jag känner mig meningsfull.
Tacksam till Dig Du vackra gudsängel som sände mig detta, så tacksam.
”Vill tacka dig för det ljus du sprider!
Jag har haft det tufft ett tag efter separationer, ångest o annat…
Din meditation mot ångest har räddat mig många kvällar o nätter!
TACK!”