Artiklar med etiketten ‘rädsla’
Rädsla är energi
Rädslan, den gör sig alltid påmind i mitt liv. Och ju mer den uppehåller sig desto mer lär jag känna den. Efter sitt senaste besök, en rejäl påhälsning med frossa och oro under en natt så kom en insikt.
Rädsla är energi. Oändligt med energi tar kropp och sinne i anspråk när rädslan är i närheten. Jag kan nu se hur denna energi förpackat sig i kroppen, både som muskelspänning och övervikt. Som om rädslan lagt sig nöjt till ro i mitt system. Lagt sig på lur.
Vissa gånger har jag vant mig vid rädslan och knappt märkt av att den är kvar i kroppen och bevakar mig. Andra gånger har jag med näbbar och klor försökt jaga bort den.
Men alltid energi, energi som vevar och slåss. Energi som fryser till is. Energi som när den inte används förnuftigt förtär.
Nåväl, insikten blev den att jag kan använda den här energin istället. Göra nått vettigt av den, till exempel låta den röra sig inuti min kropp och komma mig till gagn. Ge mig livskraft.
När jag tänker på rädsla som ”rädsla” så griper den tag i mig och jag ser ingen utväg. Men när jag tänker på rädsla som energi, så ges jag ett val. Jag har plötsligt en rejäl dos med energi till mitt förfogande, energi som mår bra av att komma till användning.
Så frågan blir då; På vilket sätt kan jag använda den här energi till min fördel? Och jag behöver inte se mig själv som en person med mycket rädsla i mitt liv (läs: system), jag kan istället välja att se mig själv som en person med mycket energi.
Raise your vibration
Såg det underbara programmet Så mycket bättre, och jag förtrollas helt av Lisa Ekdahl, jag tycker det är ett ljus och djup över henne som är magiskt. Inspirationen till det är här inlägget kom dock när Little Jinder uttryckte sin rädsla för döden och när de andra pratade om att allt är energi så var hon rädd att bli typ en kotte i ”nästa liv”.
Jag kan verkligen förstå rädslan för döden, jag har alltid burit den med mig och det trots att jag också alltid haft förmågan att förnimma den andliga närvaron – närvaron av universum, gud och evigheten. Jag tror faktiskt att min rädsla för döden snarare handlar om att förlora kontrollen av det kända mer än att nå det okända. Och nu i skrivande stund så får jag en tanke om att min rädsla för döden kanske egentligen handlar om en brusten anknytning, men den tråden får jag följa vid annat tillfälle …
Åter till energin, den eviga, för det är där jag känner att lösningen ligger. Jag ser oss också som energi, att det är en pulserande livsenergi inom oss. Jag tänker att det är själen. En kropp med knopp blir bara ett fodral, det är själen som är magin i oss. Den som är livet.
För min egen del så märker jag hur yoga, meditation, deeksha, bön, naturen, promenader mm höjer min andliga spänst. Höjer min livsenergi (alltså kontakt med själen). Eller kanske snarare öppnar mig för livsenergin. Ordet energi kan vara lätt att förknippa med så mycket annat, men egentligen så handlar det om vibrationer. Vid låg vibration så påverkar det hela mitt mående och mitt liv, detsamma när jag höjer vibrationen. Och när jag kommer på att allt egentligen är vibrerande energi som jag kan påverka och använda mig av tycks livet väldigt magiskt.
Gå ur rädslan
Rädslan… okey, känn den och följ den i din tanke. Låt sinnet måla upp det värsta scenariot. Det värsta scenariot!!! Känn vad den bilden som sinnet målat upp gör med din kropp, dina känslor och dina handlingar. Känner du dig fastfrusen, paralyserad, isolerad? Vad händer med andningen?
Upplev vad rädslan gör med dig och ditt mående. Gagnar den dig? Gagnar den dem du har i din närhet? Kommer du till din fulla rätt när du är fullproppad med rädsla?
Så, scenariot du just nu målat upp – släpp det. Blunda och tag några långa andetag och återgå till verkligheten. Öppna dina ögon, se dig omkring. Se gärna ut genom fönstret om du är inne. Se på naturen och djuren, fåglar, katt, hund, flugor, fjärilar, rådjur… är rädslan där i natur och djur? Eller är det så att rädslan bara lever i människan sinne.
Det är klart det finns verkliga stunder då vi behöver rädslan, då den hjälper oss. Men när sinnet om och om igen målar upp skräckscenarion av att ”vargen kommer” så tillför den oss inget gott.
Jag tror att vi mår som bäst när vi återtar förmågan att vara mer som naturen och djuren. Naturen för ingen kamp mot livet, djuren räds inte morgondagen, både natur och djur lever i tillit och i stunden. Alltså lever i tillit till det som är.
När jag som människa är i rädsla mår jag inte bra och jag gör inte gott. Jag kan tillföra mitt eget liv och er andra mycket mer värde, värme och kärlek när jag går ur rädslan och in ett högre tillstånd av medvetenhet. Och det är inte svårt, det handlar om mitt val av inställning.
A miracle
is a shift in perception from fear to love.
A course in miracles
Rädsla är energi
Jag ser rädslan som energi, som när den får verka fritt med sin drivkraft orsakar oro, sorg, ångest, frustration och än mer rädsla. Den låser och blockerar. Känn bara vad den gör den när få inträde i din egen kropp och hur det då påverkar ditt liv. Rädsla kan förgöra.
Men eftersom den är laddad med oerhörd energi kan den också användas, användas till kärleksfulla ändamål. Användas till gott. Jag kan acceptera min rädsla, se vad den är – energi – och använda till gagn för världen.
Så länge jag ser rädsla och ilska i andra och i världen så väljer jag att göda just det med energi. Mitt fokus riktar denna energi. Och jag behöver göra mig medveten om jag vill ge min energi till att skapa mer oro i världen eller om jag ska använda min energi till att påverka världen så att den blir en bättre plats.
Och vart och hur kan jag påverka?
Jag behöver bara se mig omkring, se människorna jag möter och se vardagen jag lever i med värme, omtanke och medmänsklighet.
Att säga att andra ska göra världen till en bättre plats är att friskriva mig från ansvar. Jag och du kan också göra världen inte bara lite vackrare, utan mycket vackrare, genom att fokusera och välja att se det goda i människor och livet. Tänka gott, leva gott, göra gott. Det börjar och slutar inte där på andra sidan Atlanten – det börjar med mig.
Kärlek eller rädsla?
Det sägs att det bara finns två grundtillstånd, kärlek eller rädsla. Och att jag inför varje händelse, situation och möte agerar utifrån en av dessa. Oftast sker det automatiskt och jag inser inte att det handlar om hur jag agerar, med kärlek eller rädsla, än mindre att jag faktiskt (även om det sker omedvetet) väljer min reaktion eller syn på det jag ställs inför. Inför allt i livet väljer jag (medvetet eller omedvetet) att agera (eller inte agera, vilket också är ett val) med kärlek eller rädsla.
Jag tycker att det är svårt att greppa just orden kärlek och rädsla, de blir oftast för stora för mig. Så jag har utvecklat ett för mig enklare sätt att bli medveten om min reaktion. Jag tänker frid och stress istället.
Frid är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med kärlek. Frid, det vill säga ett lugn i kropp och sinne. Frid är också för mig acceptans. Jag accepterar det livet visar mig just nu, jag accepterar det jag står inför, människan framför mig, även mig själv. Jag accepterar och kommer till ro med det som sker. Det betyder inte alltid att det inte smärtar, tex sorgen efter mamma mötte jag efter en tid med frid. Det la sig ett lugn över mig, en acceptans att det var livets mening. Och jag lärde mig att sorg kan vara just fridfull.
Frid = kärlek, tillit, acceptans, avslappning, go with life.
Stress är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med rädsla. Stress, kopplar jag samman med oro, skuld, dåligt samvete mm. En känsla av att jag, andra, tiden och livet är otillräcklig. Jag jagar upp mig över händelser, människor jag möter, och även mig själv. Något är inte gott nog i denna stund, jag känner att saker och människor behöver ändras för att jag ska komma till ro. Stress är motsatsen till frid. Och när jag är i stress så gör jag motstånd. Jag strider med livet och det som är. Till skillnaden från fridens acceptans.
Stress = rädsla, motstånd, kamp, spänning (som i spänd), oro, work against life.
Så åter till valet. Jag står alltså inför alla dessa val, dagligen möts jag av människor, besked, händelser, situationer, nyheter och för att inte tala om min egen spegelbild – och mitt ansvar blir då att vara medveten om hur jag väljer, väljer jag att möta livets skeenden med kärlek eller rädsla, med frid eller stress. Så vad är mitt val i dag, att möta livet med frid eller stress?
Vi är större
Sommaren skänker mig mycket tid med barnen och njutning av Sveriges natur. Men också mitt i all denna sommar så börjar det glöda inom mig, yogan, skrivandet, delandet, helandet … det är så mycket jag. Och jag vill gärna dra mig undan på någon klippa eller bänk, stilla mig, lyssna och framför allt känna – känna själen i mig.
Börjar tro och kanske förstå att allt handlar om denna känsla, av själen. För mig är den viktigare än allt annat. Jag finner ro, trygghet, hopp där – i mötet med min själ. Och när jag så tar ledigt för att leva sommarlovsliv med barnen så kommer jag ibland på mig med att jag fortfarande springer på alldeles för fort mellan glasskö och badstrand att jag tappar kontakten, med mig själv, mitt innersta, min själ.
Och när jag springer mig ur kurs så faller det mesta, jag förlorar tillit, blir rädd, liten, retlig. Presidenter, politiker och IS skrämmer mig. Jag känner hopplöshet, oro och mörker.
Men det är inte världen som får mig ur kurs, det är jag själv. Och världen behöver inte fler människor som förlorar tillit och agerar på rädsla. Världen behöver människor förankrade i kärlek.
Jag kan välja om jag tänker låta mina tankar skena och skrämma mig eller så kan jag välja att göra det som får mig förankrad, trygg och hoppfull. Det spelar ingen roll hur kaotisk världen eller situationen än är, jag kan göra skillnad för mig och andra genom att vara förankrad i något större. Jag har tack och lov min tro, på detta större – gudomliga. Och när jag är i kontakt med mig själv känner jag det. Och när jag känner det så kan jag sprida det till andra, det sker liksom automatiskt och behöver knappt handlingar och ord – det känns. Känslan av att vi är en del i något större, som är evigt och fyllt av kärlek – vi är större än denna värld. Vi är världen, kosmos och evigheten på en och samma gång. Inget kan någonsin förändra det.
Bli av med rädslan
Här delar jag med mig av hur du kan bli av med din rädsla och/eller fobi genom att bli medveten om kropp, andning och tankar och på ett enkelt sätt hjälpa kroppen återfå lugn och trygghet.
Namaste Savita
Mitt medberoende
När jag läser mina två senaste inlägg, det om medberoende och frid så inser jag att det är just friden jag gett avkall på i mitt liv som medberoende. Jag har lagt friden åt sidan för att först tillgodose andra, vara till lags, passa in, vara snäll och visa mig duktig. Trott att den jag är måste vara fel och istället strävat efter att göra bra ifrån mig och vara snäll – för att bli omtyckt.
Och när jag så blir omtyckt, accepterad, ”gillad” … så sveper en känsla av frid över mig. Jag pustar ut för en liten stund. Innan jakten på nästa gilla tar vid. Jakten på att bli vald, omtyckt och älskad fortsätter i all evighet, och belöningen är korta stunder och förnimmelser av frid.
Att anpassa mig efter andra blir mitt sätt att kontrollera mig, så att jag blir omtyckt av dig, att jag får vara med och känna mig älskad. Och där i den stunden känner jag frid. Men friden är så flyktig för egentligen är jag fullt upptagen med att kontrollera vad som sker, vad andra känner och hålla tillbaka mina egna känslor. Stå tillbaka med mig själv. Anpassa mig.
Och nu vet jag att frid = kärlek. Att jag ger kärlek när jag är i frid. Men det är helt omöjligt att vara i frid och alltså sprida frid till andra om jag inte har kärleken till mig själv. Det börjar med mig. Inom mig. Med min kärlek till mig. Min frid över att vara jag. Och våga stå kvar i den friden av att vara jag oavsett om det gillas eller ogillas av andra.
Medberoendet tar slut där min frid tar vid. Medberoendet är grundat på rädsla och friden, jag dess essens är rädslans motsats – kärlek. Att vara jag, och acceptera mig själv det är kärleksfullt. Och att i grunden av mitt inre älska mig själv och inte speglat i det yttre och beroende av andra – det ger mig frid.
Min rädsla
Världen darrar, och jag är rädd. Så himla rädd. Det jag räds kryper liksom närmare, inpå. Rädslan har följt mig sedan jag var barn. I tider som dessa så känner jag henne, den lilla känsliga och rädda flickan inom mig och jag frågar mig hur ska jag möta mina barn i detta – vara mamma och vuxen när jag själv bara vill krypa upp i en famn som säger mig att allt ska bli bra.
Jag vet inte hur jag ska möta barnen på bästa sätt. Men jag förstår att ärlighet kommer längst, trots att man hellre vill ge ett pokerfejs. Erkänna att jag är rädd.
Jag vet inte hur jag påverkar världsfreden i stort men jag vet att jag kan söka skapa den i smått. Jag kan söka fred idag med det liv jag lever, min skapare, min kropp, mina tankar, mina känslor (och även rädslan). När jag uppbringar fred inom mig kan jag låta den expandera till mina nära, sluta fred inom mig med deras liv, deras val, handlingar, kroppar, tankar och känslor (och rädslor).
Jag tänker att så länge jag inte kan uppnå fred inom mig själv och min lilla sfär i universum hur kan jag då kräva fred ifrån andra.
Och rädslan, den borde väl vara motsatsen till livet tänker jag. För är det något den gör med mig så är det att undanhålla mig livet. Min rädslan förtar mig från kraften att leva. Ansvaret för min rädsla kan jag skylla på mycket annat (globaluppvärmning, krig, cancer mm) men det vore en lögn. Det vore samma sak som att frånsäga mig ansvaret från att leva idag. Livet är en gåva, jag har inte skapat det, jag har fått det, men att leva det – det är upp till mig. Och jag har val, leva i kärlek eller rädsla, leva i konflikt eller frid.
Just ikväll börjar jag med att ge rädslan min kärlek. För det är så jag tror jag skapar fred – inom mig. Och det är inom jag tror allt börjar.
Rädsla – Tillit
Jag får inte riktigt ihop detta med motsatserna och ytterligheterna rädsla och tillit i mig själv. För jag upplever och känner att jag är en människa med stor tillit. Tillit till Gud (Livet, Källan, den högre makten … vad man nu vill kalla – livskaparen).
För mig uttrycker sig tilliten så att jag vet att jag är buren. Jag vet innerst inne att allt är som det ska. Livet (Gud) bär mig. Det finns en högre kraft som såg till att jag kom hit och jag vet att den kraften vägleder och följer mig genom livet – och vidare. Att allt är omhändertaget.
Så nu när jag ska flyga, resa ensam till USA och lämna mina käraste hemma, så är det tilliten jag vilar i. Att allt som sker sker för det högsta bästa. Att allt som sker ingår i en högre kärleksfull plan. Jag må vara pytteliten i detta galaxuniversum men ”någon” har bjudit in mig hit och denna någon vakar över mig nu och i eftervärlden. Denna någon vakar över oss alla. Och eftersom jag vet det, innerst inne, så kan jag vila i känslan av att denna någon även ombesörjer mina barns liv.
Men trots att min tillit är så stor, stark och vilsam så slinker jag lätt över till andra ytterligheten – rädsla. Och när rädslan knyter sig i magen så faller jag lätt omkull.
Imorse gick jag min morgonpromenad och hamnade i mood, kände tacksamhet och glädje till mina steg, till kroppen och till livet. Märkte att jag gick och log. Men så gick jag förbi en gård där två hundar sprang fram emot staketet och skällde förargat på mig. Och vips så knöt sig magen, jag kände mig svettig och livrädd. Tänkte på Ceasar, hundcoachens ord, var lugn och bestämd, men jag förmådde inte frammana någon annan känsla än rädsla trots att jag visste att hundarna var bakom det skydd-ande staketet.
Och där tycks jag kana, mellan tillit och rädsla. Jag är en människa med gåvan att ha utvecklat en stor tillit men likväl så ser jag hur mycket rädsla jag bär. Kanske har jag rädslan att tacka för just tilliten, för utan rädslan så kanske inte tilliten växt sig så stor.