Artiklar med etiketten ‘Tillit’
Motsatser
Jag tänker ofta i motsatser numer. Det var en terapeut i en anhöriggrupp som introducerade motsatser för mig och det har hjälpt mig jättemycket. Låt oss säga att jag är rädd, så kan jag fråga mig själv vad som är motsatsen till rädsla. Jag kommer fram till att det är tillit för mig och utifrån det kan jag välja att fokusera på tillit. Välja tillit istället för rädsla. Sinnet kan inte fokusera på båda motsatserna samtidigt, det är som att se åt både öster och väster i samma synfält, det går inte – du måste välja. Det jag väljer blir min verklighet. Där mitt fokus är – där växer känslan. Fokus på rädsla, ger mig bara mer rädsla. Fokus på tillit, ger mig mer tillit.
Det finns motsats till smärta, självömkan, depression, ensamhet, stress … Att fråga sig själv vad motsatsen är till det jag upplever nu är en bra början. Vi upplever det vi fokuserar på. Lösningen kanske finns in andra änden.
Visa mig vägen
Jisses, vad jag mår bra när jag är i tillståndet – visa mig vägen. Att vara lugn, lite avvaktande och frågande inför nästa vägval är så klokt. Låta vägen visa sig. Och när den gör det, börja gå … i tillit.
Mitt sinne vill redan nu fråga vad som sker i höst, men jag talar mig själv tillrätta med att även det kommer visa sig. Bara jag är lyhörd och sedan när det är dags villig. Just nu står sommaren inför dörren, och jag vet att jag blivit visad att njuta av den så gott jag förmår.
Tillit
Att tro på Gud behöver inte vara komplicerat. Det handlar om tillit, till att något större råder, att allt är omhändertaget, allt har en mening och allt är bra. Det kanske inte alltid känns bra, men det är bra och det ingår i en större oändlig plan. Allt är gott.
När jag är där i min tro – i tillit, då vilar jag. Där känns det bra att vara jag, där känns det bra att leva. Där vågar jag leva.
Min tro
Min tro … där mår jag bäst. När jag vilar i min tro på Gud så översköljs jag genast av en känsla av tillit, tillit till att allt är som det ska, att jag är omhändertagen, vägledd och älskad. Något större, mycket större, vakar över mig och vill mitt allra bästa.
För mig är Gud en kärleksfull skapare av liv, skapare av allt. Som en högre intelligens. En kärleksfull intelligens som vi alla kan förnimma, söka kontakt med och uppleva. Som finns utanför oss men likväl inom oss.
Jag tror vi alla är gudomliga, att det är vår sanna essens. Yoga, meditation, skrivande, bön är bra sätt för mig att uppleva känslan av det gudomliga, både inom och utanför mig själv.
Jag mår bra av att vara i kontakt med det gudomliga, det får mig att slappna av, och höjer min förmåga att faktiskt njuta av livet. Och till syvende och sist tror jag det är det vi är här för att göra – njuta av våra liv. Njuta av att vara levANDE.
Kärlek eller rädsla?
Det sägs att det bara finns två grundtillstånd, kärlek eller rädsla. Och att jag inför varje händelse, situation och möte agerar utifrån en av dessa. Oftast sker det automatiskt och jag inser inte att det handlar om hur jag agerar, med kärlek eller rädsla, än mindre att jag faktiskt (även om det sker omedvetet) väljer min reaktion eller syn på det jag ställs inför. Inför allt i livet väljer jag (medvetet eller omedvetet) att agera (eller inte agera, vilket också är ett val) med kärlek eller rädsla.
Jag tycker att det är svårt att greppa just orden kärlek och rädsla, de blir oftast för stora för mig. Så jag har utvecklat ett för mig enklare sätt att bli medveten om min reaktion. Jag tänker frid och stress istället.
Frid är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med kärlek. Frid, det vill säga ett lugn i kropp och sinne. Frid är också för mig acceptans. Jag accepterar det livet visar mig just nu, jag accepterar det jag står inför, människan framför mig, även mig själv. Jag accepterar och kommer till ro med det som sker. Det betyder inte alltid att det inte smärtar, tex sorgen efter mamma mötte jag efter en tid med frid. Det la sig ett lugn över mig, en acceptans att det var livets mening. Och jag lärde mig att sorg kan vara just fridfull.
Frid = kärlek, tillit, acceptans, avslappning, go with life.
Stress är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med rädsla. Stress, kopplar jag samman med oro, skuld, dåligt samvete mm. En känsla av att jag, andra, tiden och livet är otillräcklig. Jag jagar upp mig över händelser, människor jag möter, och även mig själv. Något är inte gott nog i denna stund, jag känner att saker och människor behöver ändras för att jag ska komma till ro. Stress är motsatsen till frid. Och när jag är i stress så gör jag motstånd. Jag strider med livet och det som är. Till skillnaden från fridens acceptans.
Stress = rädsla, motstånd, kamp, spänning (som i spänd), oro, work against life.
Så åter till valet. Jag står alltså inför alla dessa val, dagligen möts jag av människor, besked, händelser, situationer, nyheter och för att inte tala om min egen spegelbild – och mitt ansvar blir då att vara medveten om hur jag väljer, väljer jag att möta livets skeenden med kärlek eller rädsla, med frid eller stress. Så vad är mitt val i dag, att möta livet med frid eller stress?
Rädsla – Tillit
Jag får inte riktigt ihop detta med motsatserna och ytterligheterna rädsla och tillit i mig själv. För jag upplever och känner att jag är en människa med stor tillit. Tillit till Gud (Livet, Källan, den högre makten … vad man nu vill kalla – livskaparen).
För mig uttrycker sig tilliten så att jag vet att jag är buren. Jag vet innerst inne att allt är som det ska. Livet (Gud) bär mig. Det finns en högre kraft som såg till att jag kom hit och jag vet att den kraften vägleder och följer mig genom livet – och vidare. Att allt är omhändertaget.
Så nu när jag ska flyga, resa ensam till USA och lämna mina käraste hemma, så är det tilliten jag vilar i. Att allt som sker sker för det högsta bästa. Att allt som sker ingår i en högre kärleksfull plan. Jag må vara pytteliten i detta galaxuniversum men ”någon” har bjudit in mig hit och denna någon vakar över mig nu och i eftervärlden. Denna någon vakar över oss alla. Och eftersom jag vet det, innerst inne, så kan jag vila i känslan av att denna någon även ombesörjer mina barns liv.
Men trots att min tillit är så stor, stark och vilsam så slinker jag lätt över till andra ytterligheten – rädsla. Och när rädslan knyter sig i magen så faller jag lätt omkull.
Imorse gick jag min morgonpromenad och hamnade i mood, kände tacksamhet och glädje till mina steg, till kroppen och till livet. Märkte att jag gick och log. Men så gick jag förbi en gård där två hundar sprang fram emot staketet och skällde förargat på mig. Och vips så knöt sig magen, jag kände mig svettig och livrädd. Tänkte på Ceasar, hundcoachens ord, var lugn och bestämd, men jag förmådde inte frammana någon annan känsla än rädsla trots att jag visste att hundarna var bakom det skydd-ande staketet.
Och där tycks jag kana, mellan tillit och rädsla. Jag är en människa med gåvan att ha utvecklat en stor tillit men likväl så ser jag hur mycket rädsla jag bär. Kanske har jag rädslan att tacka för just tilliten, för utan rädslan så kanske inte tilliten växt sig så stor.
Tillit
Livsresan lär mig mycket om mig själv. Genom 12-stegsprogrammet där jag jobbar med min VuxnaBarn-problematik och mitt Medberoende så blir jag varse mina karaktärsdefekter och rädslor. Och 12-stegsprogrammet är ett handlingsprogram som utlovar löften (här kan du läsa om Aca’s löften)… efter att genom Guds hjälp tillämpat goda handlingar.
Mina rädslor är oerhört många, som jag har burit med mig och byggt på genom livet. Motsatsen till rädsla är tillit, så ett annat uttryck för rädsla kan vara brist på tillit. När jag fokuserar på mina rädslor så hopar de sig och mörknar. De ter sig så skräckinjagande att jag backar… baxnar. Men det är först när jag möter mina rädslor som de skingras. Men jag törs inte möta dem när jag fokuserar på rädslan.
Så för att möta rädslan börjar jag med att döpa om den till brist på tillit. Och genast känns den mindre hotfull. Och med orden brist på tillit så blir jag också mer empatisk med mig själv (med min rädsla). Sedan väljer jag att fokusera på tilliten. Om jag skulle känna tillit här, hur skulle det kännas då? Och med tillståndet tillit går jag ut i Livet – och möter Livet utan rädsla.
Blessing
Fullmåne deeksha – magiskt!
Tacksam att ni alla vill vara med och ta emot deeksha på distans och det gläder mig så när jag får ett meddelande eller jag träffar någon av er och får höra om hur deeksha hjälpt er. Själv har jag ju så mycket att tacka Oneness och Oneness Blessing för, det har justerat hela min självbild, så att jag äntligen kan spegla mig och se den jag är. Vilket inte alltid är en vacker syn, jag blir varse om båda sidorna. Men det är inte det som är budskapet inom Oneness, det är att vi ska uppleva den som betraktar – börja bli medveten om den delen av oss som består. Genomskåda illusionen av sinnet och upptäcka närvaron av själen.
Kvällens budskap
När vi tillåter allt att vara som det är. Accepterar nuet utan att förändra det. Accepterar viljan att förändra det och frustationen det skapar att inse att det är som det är, att stanna med den viljan att förändra och ändå inte förändra – det är att tillåta. Att acceptera. Att kapitulera inför det som nuet. I tillåtandet ligger oerhörd vila och avslappning. Det kanske inte ter sig så från början, utan kroppen kan fortsätta att vara spänd, men över en tid med övning av tillåtelse och acceptens så infinner sig harmoni. Kroppen blir avslappnad och sinnet fritt. Det ger själen utrymme att expandera. Närvaron tar vid.
Att tillåta är att ha tillit.
Tillit till någonting större än oss själva.
Savita
Vindsluckan är öppen
Det är något bra som händer i mig. Jag förändras på ett annat plan. Antingen så är det djupare eller så är det högre. Men jag ser det snarare så att när jag nu väl stannat upp mitt liv och jordat mig, funnit acceptens i att följa livets gång och har tillit till att allt är som det ska och jag vet typ ingenting om vad som komma skall (där har mitt egot inte släppt taget helt ska jag villigt erkänna, men jag är på god väg att finna ro i att jag inget vet om framtiden och det är som det ska) utan istället får vila i att allt är omhändertaget.
Den processen och även den med min kosthållning, att jag nu äter ännu mer lättare mat och vikten sjunker så känns det som att jag energimässigt höjs. Jag upplever det som att jag är i en högre kontakt med andligheten, alltet.
Jag mår bäst av att dra mig undan datorn, internet och bloggen. Bara göra hastiga insvep. Och istället ägna mig mer åt meditation, stillhet, bara vara och så känner jag att skrivandet är bra för mig. Det jag än så länge skriver för byrålådan.
Nu när jag är förankrad på ett ordentligt djup så är det ett ypperligt tillfälle att kliva upp på övervåningen och öppna vindsluckan. Jag känner att jag är i balans mellan himmel och jord.
Livet har så mycket att erbjuda och det visar mer och mer av sina gåvor när vi väl stannar upp för att upptäcka dem. Jag är tacksam för det liv jag lever precis här och nu. Tack!
Välkommen 2012
Jag avslutar 2011 där jag trivs allra bäst, hemma med familjen. Vi myser med god mat och närvaro och avslutar kvällen med raketer och svävande lyktor.
Det är med glädje och frid jag välkomnar 2012 och jag tackar ödmjukt 2011 för vad det fört med sig. 2011 har hjälpt mig att ta många stora och svåra beslut, men viktiga, viktiga för mig och min framtid. Och nu när jag ser tillbaka på året så inser jag att jag verkligen tagit mig igenom en tuff passage men nu är jag igenom, nu har jag rensat i röran, den yttre och den inre röran. Nu är jag redo för allt det nya som 2012 kommer att bjuda på. Jag tar min familj i famnen och går in i 2012 med tillit.
Gott Nytt År!