Känner mig fri

2013-07-23

Det har hänt så mycket med mig sedan första resan till Oneness University i Indien i okt/nov (2012). Jag minns mitt forna jag, det är inte mycket av det som är kvar nu. Jag är givetvis densamma men förr var jag klädd i så många rädslor, präglingar och ’issues’. De dunstar liksom av och jag märker det inte förrens jag utsätts för något som jag vet förr skulle fått dem att dra igång för fullt och nu bara kan iaktta att det inte händer något. Rädslorna får liksom inte grepp mer än som någon flyktig tanke som tycks fara förbi på avstånd. Präglingarna kan jag visst märka av, känna och uppleva men helt utan lidande. Jag lider inte nå mer. Det finns ingen smärta där, bara prägling. Det kanske inte är så vackert att beskåda alla gånger, det som tycks dra igång i det inre men faktum är att när det inte finns någon (där inne) som bedömer mig som bra eller dålig (god eller ond) så blir allt bara upplevelser som passerar förbi. Inget hålls kvar och det som verkar stanna till får stanna och vara tills det släpper taget av sig självt och ger sig av. Jag behöver inte lägga mig i vad som försiggår nå längre, jag kan betrakta och iaktta utan att behöva kontrollera, försvara, fly, bekämpa – jag har upptäckt någon sorts förmåga av att låta det vara och det är så oerhört trivsamt och energisparande. Det är frihet.

Friheten ligger just i vetskapen att jag inte kan förändra ett endaste dugg. Jag har ingen som helst kontroll över mig själv, dig, livet och hur det formas och det är just det som är självaste friheten. Friheten ger mig full rättighet att ”bara” leva, ta emot det som vill ges till mig, det som händer inom mig och bara uppleva det. I nästa sekund ändras det och något nytt träder in. Och förmåga att vara närvarande just i stunden, att verkligen leva, den förmågan väcks naturligt och automatiskt när jag släpper taget om allt jag tidigare hållit fast mig i, kontroll, struktur, löften, minnen dvs rädslor.

Jag behöver egentligen inte påminna mig om att leva. Jag kan endast påminna mig om att släppa taget och ta emot det som det är – oavsett om vad det är och hur det ges till mig. Jag kapitulerar inför livet självt (källan, Gud, Universum), och med detsamma är jag fri.