Darrande ben
Nu är jag på väg till något läskigt och skrämmande. Jag går på darrande ben mot en ny mark. Känns som jag seglat på dom sju haven och nu beger mig upp på land, på en ny kontinent. En kontinent som är lockande och spännande och skrämmande.
Vilka är det som rör sig här, bor någon här överhuvudtaget och isåfall är dom snälla? Är dom vänliga mot nya människor och kommer jag bli accepterad? Kommer jag att passa in? Kommer jag att vilja vara här? Efter så mycket möda för att ta mig hit, tänk om jag inte tycker om det? Tänk om jag vill segla tillbaka hem igen.
Jag är nog mest rädd för att bli ensam här. Att när jag kliver i land så upptäcker jag till min fasa att jag är ensam och att det inte finns någon återvändo.
Är det min största rädsla? Är det det egentligen? Jag söker svar i mitt inre.
Och ett svar jag finner är att jag är som mest rädd nu, på vägen upp emot land. Det är nu jag brottas med alla mina tankedemoner. Jag brukar göra så, ta dom innan, för säkerhetsskull, för sen kanske dom inte kommer och då har jag ju gått miste om en tuff brottningsmatch.
Varför oro sig i förväg, då får du i genomlida oron två gånger, säger de kloka. Den dagen, den sorgen, säger min mor. Men jag måste ha utvecklat någon strategi för att ta sorgen innan, jag är expert på att gå igenom saker innan. Och sen när det är dags att gå igenom dem ”in real life”, då märker jag de knappt, då glider de med lätthet förbi.
Tänk va skönt mitt liv skulle vara om jag lät allt glida enkelt förbi. Om jag bara stod stilla här vid mitt löpandeband och iakttog. Nej, istället stoppar jag bandet, och synar och analyserar tills energin tryter och känslorna dalar. Ältar och grottar mig i eländet som kanske kommer.
Jag tänker faktiskt lämna min position vid bandet, jag smiter från mitt arbetsskift och går nyfiket iland istället och ser vad livet på den nya kontinenten vill ge mig.
Kloka barn, inte rädd för att vara rädd <3 så fint!
Skratt, skoj och snygga tänder… se vad onödigt att oroa sig, hehe Livet bjuder på så mycket gott.. till och med hos tandläkaren 😉
jihooo – nu har jag varit på mitt årliga besök och städat ur munnen på gammalt krafs…skrattat och skojat och blivit ganska snygg om tänderna igen – det gick ju dessutom hur bra som helst – trots att jag gruvade mig innan besöket. Skönt när man kommit förbi hindret på vägen…
Ja jag vet precis hur det är – det kallas för förväntansångest…just nu gruvar jag mig för ett helt vanligt tandläkarbesök om en timme, borde inte alls vara farligt…men jag vill INTE, fattar inte vad jag ska dit och göra överhuvudtaget…Men jag VET ju att jag bör gå iallafall, så då är man den snälla lydiga flickan som traskar iväg motvilligt. Kram på dig och dina darriga ben idag…Tack för igår – vi hörs!
Det låter så spännande! Visst är det så… Att ”gruvet” oftast är värre än själva tinget man
”gruvar” sig för. I det fallet har jag lärt mig mycket av min son. Han är finfin på att tänka rätt och är inte heller ”vara rädd för att vara rädd”. Det har jag inte riktigt lärt mig än, men jobbar på det. För att slippa stagnation måste benen darra ibland, det bär oftast framåt i förlängningen! En stadig och varm kram till dig mitt i darret :).