Deepeningkursen i Indien

2013-03-09

Sinnesro, frid och ett inre leende har fyllt mig under mina 14 dagar deepeningkurs på Oneness University i Indien. Jag är så oerhört tacksam att jag funnit Oneness, att jag givits möjligheten att åka till Universitetet två gånger inom bara 5 månader, att min fantastiska livskamrat och vän Nogge stödjer mig så totalt och tar tjänstledigt under mina resor och är hemma heltid med barnen. Livet är gott, det är magiskt och tackvare Oneness har jag äntligen förstått att se det och framför allt att hur att leva det. Leva utan lidande, smärtor, rädslor, stress och villfarelser (alltså leva genom sinnet) och istället leva fullt ut med själen (det gudomliga, the divine within… vad vi nu vill kalla den eviga livsenergin) och det är då, när vi möter det gudomliga inom som det en dag svänger om – livet ses ur en annan synvinkel, livet ses som det är, som det visar sig i stunden. Det är så enkelt och det är så magiskt och ändå har vi människor trasslat in oss i illusionen av vad vårt sinne hela tiden matar oss med, repetetiva minnen från förr eller en otröstlig längtan till framtiden. Att leva med hjärta/själ är att leva i stunden. Jag vet att det är en uttjatad sägelse men det är sant, det blir så himla uttjatat och urvattnat eftersom vi aldrig lyckas med det. Vi får liksom inte till det, jag fick i alla fall inte till det innan jag kom i kontakt med Oneness. Jag behövde deras oerhört pedagogiska lektioner, meditationerna, processerna och jag behövde framför allt se mig själv maktlös att ta mig dit själv (alltså genom sinnet) och be om hjälp. Be min gudomlighet inom (hjärta, själ, divine, Gud) att ta mig dit.

Nu är jag där och jag vet att jag skrivit det förut men jag vill gärna skriva det igen, sökandet är över. Jag är hemma. Jag har inget tomrum kvar. Det finns inget gnagande inom mig som är otröstligt och gapar efter mer. Det är fullt. Eller så är det helt tomt. Det är fridfullt i alla fall vill jag lova. Jag är så totalt tillfreds med stunden. Med det som är.

Givetvis vill jag dock tillbaka till Indien. Givetvis. Det jag menar med att sökandet är över är att tomrummet är borta, det behöver inte fyllas med socker, mat, shoppning, kaffe, andligt sökande… what ever nå mer. Jag vet vad jag sökte och jag har funnit det. Jag sökte mig själv. Men eftersom jag var så fullkomligt identifierad med sinnets identitet så förstod jag inte vad jag sökte, jag tyckte jag hade allt, ändå ville jag ha mer och ju mer jag fyllde på desto mer smärta fick jag utstå. Det är som att springa som en galen hund och jaga sin egen svans. Jakten tar aldrig slut. Men det tog slut, när jag slutade se mig som en hund med en svans och istället började se mig själv som full av energi, livsenergi, att jag liksom du, liksom träden, fåglarna, gräset, planeterna är ett. Själen är evig och den genomsyrar oss alla. Eller sanningen är att den är oss alla. Och när den poletten dimper ner, på riktigt, då blir livet inte detsamma nå mer även om det är exakt som förut som det alltid varit.