Rädslostyrd
Jag är så attans rädslostyrd. Rädslan har härbärgerat hela min kropp under många år. Och den verkar inte ge mig sig av i första taget, när jag väl konfronterar en rädsla så dyker en annan upp. Rädslan hör egot till, det vet jag, så det är inte konstigt att jag och många andra bär på rädslor – det är ju egot vi identifierat oss med under många år, kanske större delen av livet, genom livstider.
Jag märker också att när livet rasar samman och jag prövas rejält, då är jag trygg och vilar i tillit till Gud. Men när livet börjar gå bra och allt faller på plats, flyter ansträngningslöst då tvekar jag på Guds verkan i mitt liv.
Precis så är det nu, det är så mycket som läks och helas och mitt i allt detta så skriar rädslan (egot). Jag förstår att egot skälver, för det känner att livskraften och flödet tar över – kärleken släpps in.
Det smyger sig på mig när jag tystnar, viskar med sin hesa stämma: Du är inte värd det. Du kommer aldrig att lyckas. Du har inget att bidra med. Snart rasar allt igen… snart snubblar du och faller… på eget grepp.
Och här är egot röst stark, när den dömer mig själv. Den kommer med sådan kraft att jag lätt däckar – om jag inte vänder mig till Gud och återgår till tilliten att Gud har en plan för mig, inte bara när livet tycks pröva mig utan också när livet blåser medvind i min rygg. Gud backar upp mig när jag behöver det som mest och det är Gud som lyfter mig när jag når högre höjder.
Love peace and understanding <3 the thre golden words <3 Veronica typ