Artiklar med etiketten ‘acceptans’
YOGA MED SHARING
YOGA MED SHARING
Välkommen till en härlig stund med Yoga och delning. Vi inleder med 60 min lugn yoga och avslutar genom att sätta oss i en cirkel och dela utifrån det man är i i livet eller stunden, delar tankar och känslor. Syftet är att genom yoga och delning komma i djupare kontakt med sitt inre, finna sinnesro och acceptans till både kroppen och livet.
Fredagar 11.30-13.00
Inslussen, Sveaborgsgatan 22, Kvarnsveden Borlänge.
5 ggr, 7 sep – 12 okt (obs ingen yoga 28 sep) Kostnad 750 kr. Alt drop in 180 kr.
Anmälan: mail@savitanorgren.se
Yogan är mjuk och enkel, så den passar även dig som aldrig yogat tidigare.
Medtag yogamatta och filt.
Ogilla – gilla
Hur är du när du ogillar någon? Pratar du illa om hen, anklagar, föraktar, fryser ut, ignorerar? Kontrollerar, avvisar, förödmjukar, beskyller, ljuger …
Kan det vara så att du har samma förhållningssätt till kroppen när du ogillar den. Utsätter dig själv för samma sak.
När jag bar missnöje till min egen kropp så stängde jag den ute, jag lyssnade inte, kände inte, brydde mig inte. Jag tänkte att jag visste bäst och visste hur kroppen skulle kontrolleras för att behaga mig. Behaga mina önskningar. Och när den inte uppfyllde vad jag önskade så växte missnöjet.
Att gå från ogilla till att gilla, handlade för mig om förståelse, acceptans, respekt och tillit. Och det var inte kroppen som var skyldig mig respekt, det var jag som var i skuld till kroppen. Jag behöver gottgöra min kropp med respekt och kärleksfulla handlingar. Genom att låta den vara viktig i mitt liv, välja att lyssna, förstå och låta den vägleda mig.
Den som dömer
Fick sådan fin kommentar om mitt senaste blogginlägg när jag delade det på Facebook, en kvinna som skrev att hon upplever så mycket kärlek till sig själv att hon även älskar den delen i sig själv som dömer.
Och jag kände bara wow, självklart vill jag också acceptera och således älska den delen i mig själv som dömer mig själv. Och när jag började se till henne, hon som är inom mig, hon som dömer, så ser jag mig själv som liten. Det är en liten flicka där inne, som försöker räta upp och rätta till den delen av mig som andra ser. För den lilla flickan, hon som dömer, är bara så himla rädd – att jag inte ska bli omtyckt. Hon vill egentligen bara mitt eget bästa, hon värnar så om mig och är rädd att jag ska råka illa ut. Och hon kan (tills nu) inget annat sätt för att visa sin stora omsorg än att döma och tillrättavisa.
Så i dag fick jag ett breakthrough till min självkärlek. Jag ser inte bara allt jag dömer, jag ser också hon som dömer – och jag förstår att allt är ett rop på kärlek. Ett rop som tystnar när jag slutar döma ropet. Och ser och accepterar hon som ropar.
Skuld och skam
Matad med skuld och skam.
Oj, vad jag matat mig själv med skuld och skam när jag ätit. Sällan har jag njutit till fullo, oftast strösslat måltiden med känslan av skuld. Att svälja ner skuld och skam, måltid efter måltid, dag efter dag, det bara måste vara förgiftande för kroppen. Undrar om inte det ger kroppen mer att processa negativa tankar än den mat man just ätit.
Att träna mig i att tycka om kroppen är en sak. Men att träna mig att acceptera det jag äter är en annan. Jag förstår allt om hälsa, att socker orsakar fetma och transfetter är cancerframkallande men jag vill inte gå in där nå mer, i äta-rätt/äta-fel-fällan. Det är precis den som ger mig skuld och skam.
Där jag är nu i min ”vara belåten över mig själv-resa” så handlar det om tillåtelse. Tillåta min kropp att se ut som den gör, tillåta mig själv vara som jag är, tillåta mig att känna mig belåten, tillåta mig att känna mig snygg, tillåta mig att äta det jag äter. Tillåta mig att bara va, helt enkelt.
Jag har nog alltid fängslat in mig själv med skuld och skam i många av livets avseenden, det är så härligt nu att glänta på den dörren och se friheten på andra sidan, friheten i att vara som jag är. Vara jag.
Självkärlek
Tänk vad vi kan skapa utifrån självkärlek. Eftersom allt är energi, ljus, vibrationer så antar jag att kärlek har den högsta vibrationen. Och om jag då går runt många år med låg vibration, dvs förakt, skam, dömande mot själv och min kropp så skapar jag utifrån den frekvensen. Universum (och/eller Gud) svarar an med den ton jag sänder ut.
Medans när jag känner frid, kärlek, acceptans, belåtenhet, stolthet, värde, glädje över mig själv och min kropp så öppnar jag upp för en helt annan attraktion. Tänk vad jag kan skapa utifrån självkärlek?! Wow!
Ikväll ska jag meditera och känna på vibrationen som är kommen ur min belåtenhet. Och se vad mer som finns att upptäcka där.
Kärlek eller rädsla?
Det sägs att det bara finns två grundtillstånd, kärlek eller rädsla. Och att jag inför varje händelse, situation och möte agerar utifrån en av dessa. Oftast sker det automatiskt och jag inser inte att det handlar om hur jag agerar, med kärlek eller rädsla, än mindre att jag faktiskt (även om det sker omedvetet) väljer min reaktion eller syn på det jag ställs inför. Inför allt i livet väljer jag (medvetet eller omedvetet) att agera (eller inte agera, vilket också är ett val) med kärlek eller rädsla.
Jag tycker att det är svårt att greppa just orden kärlek och rädsla, de blir oftast för stora för mig. Så jag har utvecklat ett för mig enklare sätt att bli medveten om min reaktion. Jag tänker frid och stress istället.
Frid är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med kärlek. Frid, det vill säga ett lugn i kropp och sinne. Frid är också för mig acceptans. Jag accepterar det livet visar mig just nu, jag accepterar det jag står inför, människan framför mig, även mig själv. Jag accepterar och kommer till ro med det som sker. Det betyder inte alltid att det inte smärtar, tex sorgen efter mamma mötte jag efter en tid med frid. Det la sig ett lugn över mig, en acceptans att det var livets mening. Och jag lärde mig att sorg kan vara just fridfull.
Frid = kärlek, tillit, acceptans, avslappning, go with life.
Stress är mitt sätt att veta om jag är i kontakt med rädsla. Stress, kopplar jag samman med oro, skuld, dåligt samvete mm. En känsla av att jag, andra, tiden och livet är otillräcklig. Jag jagar upp mig över händelser, människor jag möter, och även mig själv. Något är inte gott nog i denna stund, jag känner att saker och människor behöver ändras för att jag ska komma till ro. Stress är motsatsen till frid. Och när jag är i stress så gör jag motstånd. Jag strider med livet och det som är. Till skillnaden från fridens acceptans.
Stress = rädsla, motstånd, kamp, spänning (som i spänd), oro, work against life.
Så åter till valet. Jag står alltså inför alla dessa val, dagligen möts jag av människor, besked, händelser, situationer, nyheter och för att inte tala om min egen spegelbild – och mitt ansvar blir då att vara medveten om hur jag väljer, väljer jag att möta livets skeenden med kärlek eller rädsla, med frid eller stress. Så vad är mitt val i dag, att möta livet med frid eller stress?
Sorgemodell
På tal om släppa taget så försöker jag landa i – att släppa taget om sommaren. Den här sommaren har varit en gåva till mig och min familj, fylld av insikter, processer, läkning, glädje och bara-vara-liv och så denna ljuva värme och alla dagar med sol och bad. Vad mer att önska, den har varit fulländad sommaren 2014 för mig. Ändå sörjer jag. Sörjer att den är slut. Kan inte riktigt acceptera det ännu. Är inte där. Vandrar stilla någon annanstans i min sorgeprocess. Vandrar fram och tillbaka där i mitten. Vet att det behöver vara så. Accepterar inte förlusten ännu, men accepterar att jag är i en sorgeprocess. För sorger, det vill säga förluster, omger oss alla och är en del av livet – även att färdas känslosamt i sorgeprocessen oavsett om vi sörjer en vän som dött eller en sommar som har förflutit. Precis som allt annat livet skänker oss så tillhör sorger en del av livets skörd.
Jag tror på sorgens faser så som Elisabeth Kübler-Ross beskriver dem, eller Kübler-Ross-modellen som den kallas.
- Chock
- Förnekelse
- Ilska
- Förhandling
- Depression
- Acceptans
Här kan du läsa mer om modellen, eller googla vidare. Vill också tipsa om Elisabeths bok Döden är livsviktig.
Acceptans
Betrakta. Iaktta. Begrunda. Acceptera… är tillstånd jag vilat ofta i denna sommar. Jag har verkligen ansträngt mig för att släppa förväntningarna på semestern, vädret och resor. Ja, till och med vädret har inte varit någon besvikelse, jag känner helt ärligt att jag är ganska tillfreds med det som varit. Visst hade jag gärna önskat mer sol och bad, men någonstans inom mig vilar en acceptens av att det var så här sommaren skulle vara och det här jag skulle uppleva. Allt är bra. Det är så skönt och njutfullt att tänka så här och det bästa av allt är att jag lyckats vara i det här tillståndet mest varje dag.
Min stora livsstilsförändring har verkligen gett resultat. Jag känner ofta frid och harmoni och jag vet att det jag fokuserar på det ökar, så även de stunder jag känner frustration och irritation låter jag passera med acceptens och utan större väsen. Jag väsnar hellre med hesröst i tacksamhet och glädje.