Nu vet ju ni som följer bloggen att jag häromdagen var i djup sorg. Den senaste tiden har varit omtumlande, men de senaste dagarna har jag känt mig väldigt lycklig. Fridfullt lycklig, inte hejhoppsprudlande, det orkar jag inte med i långa loppet, nej den lycka jag känner nu är närmare sinnesro än extas. Den skänker frid, tålamod, närvaro och lugn. En det-ordnar-sig-lyckokänsla. Hör hur någon inom mig säger, se dig omkring, allt är bra. Allt är mer än bra, allt är omhändertaget och perfekt. Och jag gör det, andas, ser mig om, reflekterar och tar in – perfektionen i varje stund.
Och just nu är jag så bra på att ta in barnen i min närvaro, oavsett om det är glädje, ilska, sorg, rastlöshet, energi de är i så tar jag emot dem som de är. Omfamnar deras sinnestillstånd som en mor ska. Tänk om vi alla hade blivit omfamnade och accepterade precis som vi var, med vilken känsla vi än befann oss i haft en famn att krypa upp i eller en mor eller far som stod kvar trots vårt vredesmod och ord.
Jag läser mycket böcker som berör just att läka vårt inre barn, våra gamla sår och om anknytning. Det jag förstår är att vi som barn hade behövt vuxna som kunde spegla oss i det vi upplevde. När jag stannar och möter mina barn i deras känslor, utan att gå igång med mina egna, och istället behåller min närvaro och lugn, så får de en spegel till det de känner. Det jag tolkar ur b la böcker från Alice Miller är att barnen får en sund självkänsla när vi som föräldrar kan stå kvar och möta, omfamna det barnet upplever. Men det kräver såklart att jag själv börjat läka mitt eget barn. För är jag själv ”ospeglad” (och alltså oläkt) i min (mitt inre barns) ilska eller sorg så kan jag inte vara till hjälp som närvarande spegel för mina barn.
Det är fantastiskt att stå kvar. Utan att börja med en egen agenda. Släppa kontroll, föreställningar och värderingar om hur det borde vara och enbart ta emot barnet som det är. Även om det skriker JAG HATAR DIG, sörjer en glass, eller går upp i atomer över lill-syrran – bara står kvar i en tillåtande energi som säger: Du är älskad. Jag älskar Dig så mycket att jag står kvar, jag stannar här med dig, i synnerhet nu när du upplever all denna sorg, smärta, ilska, frustation, irritation… så stannar jag kvar och är med dig. Du är inte ensam. Du ska inte behöva vara ensam med det du känner. Jag stannar här med min famn och närvaro. Du är älskad precis som Du är… just nu och nu och nu och nu och nu. Du är älskad i varje nu. Du är älskad för att Du är Du.
Jag grottar ner och in mig så fort jag kan dra mig undan och ta chansen… rakt in i djupet av mina känslor. Låter dem kännas, värka ut. Jag tror inte alls på att slänga på musik, rota i skafferiet, handla mm för att skifta mood. No, NO! Tvärtom tror jag på att gå all in om/när tillfälle ges och uppleva dem. Känna sorg, tomhet, övergivenhet, ensamhet.. allt det gamla.
Jag förstår nu att det är inte vuxna Sofia som känner allt det smärtsamma. Det är lill-Fia, det är hon som fortfarande läker. Jag har inte gett henne all min tid, närvaro och medkänsla ännu, så hon har inte läkt klart. Kanske aldrig blir helt läkt. Men jag stannar så fort jag blir medveten om att det är hon som sörjer.
Jag vågar stanna nu. Är inte rädd för det obehagliga. Jag vet inte när det läkt klart, om det någonsin läker klart men jag vet att det läker – när jag känner.
Häromkvällen kom hennes sorg och tomhet och sköljde över mig. Jag tillät det komma. Jag grät. Sörjde. Låg i smärtan. Det gjorde ont. Jag ville prata med någon men vågade inte ringa. Så jag började skriva.. till Gud. Tårarna smälte tungt mot pappret. Det var så förlösande. Jag var så liten.. så liten.. men jag fann ett stort mod att stanna kvar. Ett vuxet mod. Min vuxna Sofia upplät kroppen till lill-Fia’s obearbetade (läs: oupplevda) känslor. Det var ett vackert möte. Jag och hon, där med orden till Gud.
Sedan dess så har känslorna växt från lättnad.. till glädje… till sprudlande livsenergi. Det var dock inte mitt mål, att må bättre, min intention var enbart att stanna med det som kändes, att på ett vuxet och medkännande sätt ta hand om lill-Fia.
”ty ett barn kan uppleva känslor endast om det finns
en person närvarande som accepterar barnet med dess känslor,
förstår det och följer det.”
Alice Miller
Det självutplånande barnet