Idag la jag ut information här på min blogg och Facebook om ett kvinnomöte i 12-stegsprogrammet. Jag fick snabbt feedback på att det bröt mot traditionen i 12-stegen att marknadsföra möten. Så jag insåg mitt misstag och tog bort inlägget.
Då kom skammen över att ha gjort fel. Och så slog den sig till ro här ett tag, skammen. Men jag kunde stanna med känslan och inse att det handlar inte om att jag är fel utan att jag gjorde fel. Jag gjorde något i ovetskap men av en god intention att hjälpa andra.
Nåväl, jag kan ärligt talat tycka att traditionen är lite mossig. Jag förstår den och respekterar den men faktum är att under den tiden (1-2 timmar) som inlägget låg ute så hörde flera kvinnor av sig via sms, FB och mail och talade om att de ville ha hjälp och det var så glada att finna den.
Och min uppfattning är att det är jättemånga av oss som lider av egna beroenden (shopping, arbete, mat, bekräftelse, träning, sex, alkohol, medberoende osv) och att vi lider i ensamhet. Jag hoppas de flesta hittar till möten och till programmet en dag och jag skulle gärna vilja fortsätta skriva och berätta om att hjälpen finns – och vart den finns. Till de som söker den och vill ha den.
Men jag ska inte marknadsföra något mer möte här via bloggen men jag tänker låta det här inlägget stå kvar, för det berättar att det finns ett program (12-stegsprogrammet) och möten med gemenskap där du kan finna det du söker. Så sök vidare… vi anonyma finns lite här och där.
Inspirationen flödade under vår Stockholmsutflykt i måndags och jag blev påmind om massor av nyttigheter, som att tugga maten väl och att inte dricka vatten till maten utan däremot emellan måltiderna. Och givetvis dricka mer silverthé, bara kokt vatten – pure and fine. Så till middagen dukade jag upp skålar med raw food, min egen simpla variant, rent och avskalat, det vill säga var sak på sin plats. Har märkt att det är ett bra sätt att även få barnen att äta mer av det färska och nyttiga. Skålarna får stå framme och de kan knapra och smaska som de vill.
Det går bra för mig att leva sunt. Min sista last, den stora, är kaffet. Men jag är medveten om att jag dricker för mycket och jag vet att jag kan sluta om jag vill, det är just det att jag inte vill… ännu. En dag kommer beroendet av kaffet klinga av lika lätt som sockret, brödet, köttet. Jag känner det, jag vet att det är på väg. Intresset och laddningen börjar avta. Jag litar till att själen och kroppen tar hand om det. Jag tror mig inte kunna sluta beroenden med sinnet, eftersom jag ser det som så att beroendet sitter i sinnet och inte i kroppen. Jag litar till kroppen, det är min bästa vän och min sanna spegel – själens spegel. För mig funkar det bäst när jag erkänner mig maktlös och kapitulerar inför det högre medvetandet, själen. När sinnet styr så kämpar jag och lever i min egen inre konflikt. När själen råder så uppstår harmoni och saker och ting formas lätt och smidigt, även nya sunda beteenden, det sker ansträngningslöst.