Kroppshets, att jaga ett ideal som anses sunt, ofta förknippat med att vara lång, smal, vältränad, lagom solbränd och ung. Men idealet förändras, från att ha inneburit jakt på större bröst, plattare mage och mindre rynkor så ska nu även kroppen vara svarvad med getingmidja, fyllig och rund rumpa, men givetvis fast och vältränad sådan, plutiga läppar, markerade bryn och långt hårsvall. Och det räcker inte med att du kontrollerar kroppen men strikta dieter och hårda träningspass, idealet når ändå inte perfektion utan injektioner och kirurgiska ingrepp.
Det blir en jakt efter något vi inte har, ingen av oss ser ut som idealet vi eftersträvar. Ingen. Inte ens Marilyn Monroe, Sophia Loren eller 90-talets supermodeller skulle passa in i dagens ideal. Ingen av oss ser ut så som vi eftersträvar. Så varför denna jakt och hets efter något som anses sunt? Och hur kan det anses sunt när det inte är naturligt och normalt?
Vad gör denna hets och jakt efter detta ouppnåeliga ideal med oss?
Genom att bli medveten om att det du eftersträvar inte är bra för din självkänsla och självförtroende är en bra början. Du behöver också se att denna hets och jakt som ofta leder till kontroll av både kost och träning påverkar dig negativt, det ger en känsla av att du aldrig är bra nog. Du ser fel och brister i din kropp men också i din personlighet. Det leder ofta till nedstämdhet, depression och isolering, dvs du drar dig undan ditt eget liv och omgivning. Du känner dig ensam.
Att leva i ett sunt förhållande till sin kropp är att förstå att den är normal, precis som den är. Du är normal och det är inget fel på din kropp, ingen kropp är perfekt, och att eftersträva någon sorts perfektion (en perfektion som alltså inte finns) leder till ohälsa.
När du istället börjar se dig omkring i badhus, på badstranden, i kroppspositiva konton på sociala medier så ser du kroppar som de ser ut i verkligheten, du ser kroppar som är naturliga och normala. Du ser små rumpor, celluliter, stora magar, mindre magar, mörkhyade, ljusa, inga ögonbryn, stora ögonbryn, rynkiga, släta, håriga, skalliga, korta och långa … du ser att alla kroppar är olika. Helt olika. De är unika. Var och en har sitt unika signum, och det är det som är det vackra.
Och när du vänder hetsen efter något ouppnåeligt ideal till att vara glad och tacksam för den kropp du faktiskt har, så får du energi och frihet till att leva. Leva och njuta av den kropp och det liv du har.
……………………………………………………………………………………
Ta gärna del av min videoserie BodyLove på YouTube för att stärka kärleken till din kropp.
Sök på hashtagen #savitascelebration och #shinesistershine för att se bilder på kvinnors kroppar som jag samlar ihop varje fredag i syfte att visa att vår kropp är normal, naturlig och vacker som den är oavsett storlek, ålder, färg eller form. Du är givetvis också välkommen att vara med med din bild.

Jag såg nyss en intervju om psykisk ohälsa där de nämnde begreppet ont i själen.
Jag tänker annorlunda, jag tänker att vi är kropp, sinne och själ. Och när vi mår dåligt psykiskt, är stressade, känner sorg eller är i depression så är smärtan i sinnet. Det är sinnet som är överhettat eller nedstämt eller sorgset. Och när vi går med stress, sorg eller depression en längre tid så visar även kroppen symptom såklart. Allt hänger samman.
Men jag tror inte själen lider, tvärtom tror jag många gånger vi lider när vi har brist i vår själsliga kontakt. När vi kanske varit för mycket och för länge i vår identitet med kroppen och tankarna och glömt vår inneboende kraft och ljus.
Och många av oss i västvärlden är just nu långt ifrån vår kontakt med själen, vi har så mycket fokus på att prestera och vara duktiga. Vi bekräftar oss själva och varandra genom att vara duktiga, snygga och det vi konsumerar.
Inom oss är själen och när vi är i kontakt med den så ser vi vårt eget värde. Vi är mer är värde – vi är ljus. Själar. Eviga varelser allesammans. Och kontakten med själen skänker frid. Vi blir avslappnade, får en mer chill-attityd till oss själva och livet och kommer i kontakt med själens sanna natur – glädje.
Så som jag ser det kan inte själen lida, den är hel. Alltid hel.
Jag tänker ofta i motsatser numer. Det var en terapeut i en anhöriggrupp som introducerade motsatser för mig och det har hjälpt mig jättemycket. Låt oss säga att jag är rädd, så kan jag fråga mig själv vad som är motsatsen till rädsla. Jag kommer fram till att det är tillit för mig och utifrån det kan jag välja att fokusera på tillit. Välja tillit istället för rädsla. Sinnet kan inte fokusera på båda motsatserna samtidigt, det är som att se åt både öster och väster i samma synfält, det går inte – du måste välja. Det jag väljer blir min verklighet. Där mitt fokus är – där växer känslan. Fokus på rädsla, ger mig bara mer rädsla. Fokus på tillit, ger mig mer tillit.
Det finns motsats till smärta, självömkan, depression, ensamhet, stress … Att fråga sig själv vad motsatsen är till det jag upplever nu är en bra början. Vi upplever det vi fokuserar på. Lösningen kanske finns in andra änden.
De tog upp frågan, hur påverkas kroppen när själen inte mår bra igår på Nyhetsmorgon. Jag har givetvis inget belägg för detta men jag tänker mig att vi har en kropp, ett sinne och en själ. Själen är själva livet i oss – det eviga. Så utifrån hur jag ser det hade jag hellre sett frågan ställas, hur påverkas kroppen när sinnet inte mår bra. För jag tycker givetvis det är ett relevant ämne att ta upp i dessa tider då så många av oss lider av stress och som i många fall leder till utmattning och depression.
Men från min sanning så är inte själen problemet här. Problemet är identifikationen med sinnet (alltså egot) och när sinnet går på högvarv år efter år så påverkas givetvis kroppen. Eftersom allt hänger samman.
Och jag tror också att en stor del av att vi lider är för att vi tappat bort oss själva i livshetsen – alltså förlorat kontakten med själen. Det beständiga. Det hela. Det friska.
Själen som jag ser den är hel. Den är kärleken inom oss. Det sunda. Så för mig känns det fel att uttrycka sig som att själen inte mår bra eller själen sörjer, själen lider. Jag tror inte alls på det. För jag märker att varje gång jag tonar in mig på min livskraft (själen), alltså inte att förväxla med sinnets kraft, så infinner sig sinnesro, frid och harmoni.
Och jag håller givetvis med läkaren i programmet om att lösningen är återhämtning, dels för att kyla av sinnet, vila kroppen men kanske främst för att komma i kontakt med vår sanning – vår själ. Det friska, kärleksfulla och eviga inom oss.
Med andra ord, jag tror vi lägger för mycket fokus i sinnet (our mind) och lyssnar för lite till kroppen och själen. Vi låter sinnet styra livet istället för att låta själen vara vår största bundsförvant.
Har ingen tanke med inlägget mer än att få ur mig min frustration över hur många av oss mår… jag tänker på hur många offer stress och depression skördar. Piloten som släckte ett helt plan av oskyldiga människor med sitt mörker och en kvinna i min ålder som nyligen tog sitt eget liv – obehagskänslan jag känner följer mig.
Vart är vi på väg? Har inte många av oss rusat vilse i skräcken över att sjunka ner i vårt eget tomrum och mörker.
All den här hetsen, vi ska lyckas i arbetet, klättra högre, tjäna mer, utbilda oss, skaffa barn, nya bilar, nytt hus, personlig tränare, sund kostplan, klassförälder, ledamot… rusa från prestation till prestation till prestation. Och någonstans har Instagram och Facebook blivit vårt kvitto på att vi är någon.
Jag känner sorg när jag går förbi dagiset här intill och det står inte mindre än 15 barnvagnar ute för middagslur. Små barn som har behov av att vara med sina föräldrar, en sund anknytning lär enligt expertisen ta 3 år, lämnas i kommunal omsorg.
Jag dömer ingen. Hur ska jag kunna döma som själv lider av samma åkomma. Jag tror hetsen och jakten som vi många utsätter oss för startat kollektivt. Vi är många som springer i ett galet stort ekorrhjul. Du, jag, föräldrar, politiker, samhället… vi har ingen syndabock. De flesta av oss är delaktiga, både som förövare och offer.
Finner ingen tröst till frustrationen jag känner över offren stress och depression skördar men jag känner hopp inom till min egen läkning. Jag har fått mer förstånd och insikt genom smärtan så att jag nu både kan och vill förändras. Det har hänt något inom mig. Jag kan inte tro att det kommer rädda någon annans liv men jag vet att jag räddat mitt.
På tal om släppa taget så försöker jag landa i – att släppa taget om sommaren. Den här sommaren har varit en gåva till mig och min familj, fylld av insikter, processer, läkning, glädje och bara-vara-liv och så denna ljuva värme och alla dagar med sol och bad. Vad mer att önska, den har varit fulländad sommaren 2014 för mig. Ändå sörjer jag. Sörjer att den är slut. Kan inte riktigt acceptera det ännu. Är inte där. Vandrar stilla någon annanstans i min sorgeprocess. Vandrar fram och tillbaka där i mitten. Vet att det behöver vara så. Accepterar inte förlusten ännu, men accepterar att jag är i en sorgeprocess. För sorger, det vill säga förluster, omger oss alla och är en del av livet – även att färdas känslosamt i sorgeprocessen oavsett om vi sörjer en vän som dött eller en sommar som har förflutit. Precis som allt annat livet skänker oss så tillhör sorger en del av livets skörd.
Jag tror på sorgens faser så som Elisabeth Kübler-Ross beskriver dem, eller Kübler-Ross-modellen som den kallas.
Här kan du läsa mer om modellen, eller googla vidare. Vill också tipsa om Elisabeths bok Döden är livsviktig.