Jag grottar ner och in mig så fort jag kan dra mig undan och ta chansen… rakt in i djupet av mina känslor. Låter dem kännas, värka ut. Jag tror inte alls på att slänga på musik, rota i skafferiet, handla mm för att skifta mood. No, NO! Tvärtom tror jag på att gå all in om/när tillfälle ges och uppleva dem. Känna sorg, tomhet, övergivenhet, ensamhet.. allt det gamla.
Jag förstår nu att det är inte vuxna Sofia som känner allt det smärtsamma. Det är lill-Fia, det är hon som fortfarande läker. Jag har inte gett henne all min tid, närvaro och medkänsla ännu, så hon har inte läkt klart. Kanske aldrig blir helt läkt. Men jag stannar så fort jag blir medveten om att det är hon som sörjer.
Jag vågar stanna nu. Är inte rädd för det obehagliga. Jag vet inte när det läkt klart, om det någonsin läker klart men jag vet att det läker – när jag känner.
Häromkvällen kom hennes sorg och tomhet och sköljde över mig. Jag tillät det komma. Jag grät. Sörjde. Låg i smärtan. Det gjorde ont. Jag ville prata med någon men vågade inte ringa. Så jag började skriva.. till Gud. Tårarna smälte tungt mot pappret. Det var så förlösande. Jag var så liten.. så liten.. men jag fann ett stort mod att stanna kvar. Ett vuxet mod. Min vuxna Sofia upplät kroppen till lill-Fia’s obearbetade (läs: oupplevda) känslor. Det var ett vackert möte. Jag och hon, där med orden till Gud.
Sedan dess så har känslorna växt från lättnad.. till glädje… till sprudlande livsenergi. Det var dock inte mitt mål, att må bättre, min intention var enbart att stanna med det som kändes, att på ett vuxet och medkännande sätt ta hand om lill-Fia.
”ty ett barn kan uppleva känslor endast om det finns
en person närvarande som accepterar barnet med dess känslor,
förstår det och följer det.”
Alice Miller
Det självutplånande barnet