Allt är inte guld som skimrar…
Det måste vara en av mina stora prövningar i livet att stå kvar i mitt ljus även när någon människa bländas av det och som idag tar sig ton att uttrycka att jag minsann lever i en illusion. Jag har ett djupt ingrott mönster i min personlighet som säger att alla måste vara till lags med mig, alla måste tro och se det goda i mig annars är jag inte god och sann. Jag har många gånger valt att se till de få tuvor som försöker stjälpa min framfart istället för att ta ett kvantsprång och segla dem förbi, flyga med dem som kan flyga och umgås med dem som när både min kropp och min själ. Jag är helt enkelt tokless på tuvor och deras personligheter. Jag är tokless på mig själv som försöker få deras kärlek och empati. Nog för att jag ser rosen och dess skönhet men när taggarna bara sticks så plockar jag hellre en bukett maskros att försköna livet med.
Idag har det godaste, sannaste och kärleksfullaste jag gjort varit att jag komposterat en taggig ros och det fick ännu en knopp i mitt hjärta att slå ut i blom. Jag är glad att det finns rosor i livet som förtrollar med sin skönhet men med en konfliktfylld agenda kan de stickas riktigt illa – dagens ros väckte upp mig så att jag kan se att jag är omgiven av oändligt vackra blommor, underbara blommor som är vackra och fridfulla i sin natur och helt utan taggar.
Känner stor tacksamhet till er alla, mina ljuva vänner som ser och bekräftar det sanna i mig. Ni som får mig att flyga och ta kvantsprång i livet, ni som vet i era hjärtan vem jag verkligen är, ni som ser att jag är en del av er – att vi är ett.