Kan det vara så att din största sorg är sorgen i att inte vara dig själv fullt ut. Och att den första sorg du upplever i livet är när omgivningen börjar förändra och förminska dig. Dom vill få dig tystare, lugnare, prata mer, ta mindre plats, mer plats, leka andra lekar. Och när åren går kanske omgivningen också påpekar ditt utseende och du lär dig att det är inte okey att vara som du är och se ut som du gör. Närmare tonåren börjar du själv se ideal som media visar, och du tänker att det är den sanna vägen till lycka att se ut som modellerna gör.
Kan det vara din största sorg i livet – förlusten av dig själv. Och när du förlorar rätten till att vara du, så förlorar du även kontakten med dina drömmar och din längtan. Du tror att du är fel och det du känner är fel och hur andra vill se dig och vill att du ska vara är den rätta vägen. Du börjar följa omgivningen och blir vilsen i dig själv.
Om du känner igen dig i texten så är läkningen att acceptera den tid du varit förlorad, att acceptera det du inte kan förändra. Och att nu, i dag, börja ta tillbaka rätten till att vara du. Gå inåt, leta efter pusselbitarna till ditt sanna jag. Finn ut vem du är och vad du drömmer om. Och låt dig vara allt vad du är. För det är inget fel i att vara du, du är en skapelse av det gudomliga och du är fullkomlig precis som du är.

Nu när sommaren lider mot sitt slut så ser jag tillbaka på hur mycket som förändrats för mig i förhållande till min kropp. Det är första gången på väldigt länge som jag inte burit skam över kroppen. Jag njuter av den, både i bikini och shorts. Shorts som jag endast haft på mig vid ett fåtal tillfällen i mitt vuxna liv eftersom jag tyckt att mina ben är så kraftiga. Nu älskar jag att gå i shorts, och jag känner mig så snygg.
I dag var vi till affären och när jag skulle betala så strök Izabelle ömt över min mage och sa, det ser ut som du har en bebis i magen mamma. Min reflex var att gå in i skam och känslan av att vara tjock, men jag sjönk aldrig ner där. Jag stannade mycket högre upp, på en ljusare plats där jag kunde känna kärlek till hennes ord och kärlek till min putande mage.
Jag har till och med glömt bort att boosta mig själv med mitt mantra – belåtenhet – i några dagar men ändå så behåller jag en känslan av att tycka om kroppen. Och jag vet att när jag använder mantrat så höjer jag frekvensen och belåtenhet förstärks till snygg, till sexig.
Du behöver inte forma kroppen på ett visst sätt, förändra, förminska, förstärka … för att tycka om dig själv. Du är vacker och strålande som du är, just nu. Och vet du vad, det har du alltid varit!
Det här med att ändra tankarna och förändra känslorna ligger inte för mig nå längre. Jag trodde på det förr. Men tackvare Oneness och 12-stegsprogrammet så lär jag mig ett annat förhållningssätt.
Oneness lär ut, stanna med det som är. Och det har jag förmått göra mer och mer under åren. Jag känner och jag stannar. Jag vågar stanna, även med de känslor som smärtar och gör ont. Och när jag stannar så har de en benägenhet att till slut ge sig av. Och tro mig, det är så mycket mer kvickfix än att mota dem i grind eller lägga benen på ryggen eller trycka ned dem i halsen på sig själv. Det kräver ingen kraft, som de andra förhållningssätten gör, de behövs bara mod att känna och mod att stanna och känna lite mer, lite djupare. Och till slut har mörkret blivit ljus, tyngden blivit lätt och det bottenlösa fått en grund.
Med tankarna förstår jag att de inte kan ändras, eller åtminstone behöver jag inte ändra dem. Det är helt okey att de negativa ibland, det tillhör sinnet, vi är inte antingen eller, vi är både och. Jag kan låta alla tankar strömma genom mig, för jag upplever sinnesro när de får vara som de är. Jag kan betrakta dem. Behöver inte ändra dem. Bara låta dem vara, för trots allt är de bara tankar. De är varken verkliga eller beständiga – de är bara tankar.
Och med 12-stegsprogrammet så lär jag mig acceptera det jag inte kan förändra, och när det kommer till mina tillkortakommanden, tankar och känslor så är jag oerhört maktlös – så jag lägger min vilja och mina handlingar i händerna på Gud. Och när jag gjort det så infinner sig friden. Det slår aldrig fel, varje gång infinner sig friden… varje gång.
Om att försöka förändra
Sri AmmaBhagavan säger, ”Att förändra någon är omöjligt. All transformation är en händelse.”
Att försöka förändra någon är som att titta på samma film 365 dagar om året och förvänta sig ett annorlunda klimax. Filmen kommer inte att förändras. Det är en lönnlös ansträngning som vi kan försöka med hela våra liv och inte uppnå någonting. När vi försöker förändra den andre, antyder vi att han/hon inte duger att älskas som han/hon är. Detta sårar den andre djupt och förstör i sin tur relationen. För varför skulle någon som känner sig oälskad vilja ge kärlek tillbaka?
Om lösningen för vår lycka ligger i att någon annan förändras, har vi också gett bort nyckeln till vår lycka till någon annan! Och eftersom vi relaterar till så många personer, har dem alla varsin nyckel som kontrollerar vår lycka. Att dörren till vår lycka endast kan öppnas när andra förändrar sig, är en illusion.
Att försöka förändra någon annan för att den ska passa ens behov, förstör en relation. Alla är perfekta som dem är. När du upplever den andre, blir allting perfekt. Acceptans sker då utan någon ansträngning.
Att acceptera den andre som han/hon är, är början på kärlek.
Bhagavan