Artiklar med etiketten ‘fosterbarn’
Knyter an
Det är såklart svårt för lilla Izabelle att komma till en ny familj, nya ansikten, nya röster, nya sätt att vara med henne. Trots det så öppnade hon upp för mig direkt, vi länkade samman och hon tyr sig till mig som en liten chimpansunge till sin mamma. Jag vill ge henne så mycket närhet och trygghet som hon behöver, så länge hon behöver det, men hon är så tung, som en söt liten BabyBuddha.
Men det löste sig idag då jag fick en fantastisk present av min brorsdotter Kia, en bärsjal/sele som hon har sytt. Så nu kan jag knyta henne på mitt bröst eller på min rygg och hon kan vara med, vara nära.
Gåvan
En del av mig är rädd, jag kommer i kontakt med känslor av utanförskap och ensamhet. Känslorna är gamla, det vet jag, det känner jag, men ändå är de sanna, jag känner dem nu.
Jag minns tiden när Oscar och Maya var små, jag kunde känna mig så ensam och utanför i livet. Givetvis var jag inte utanför, men jag valde tyvärr att se det så. Och den känslan klarade jag inte av att möta då, så då sysselsatte jag mig till fullo med mitt dåvarande företag (Må Bättre, Falun) och mina pass och tryckte undan känslorna för en stund…
De känslorna pockar på nu när jag är hemma med Izabelle, de vill upp till ytan och läka, jag tror verkligen på att vi läker gamla känslomässiga sår genom att vara i känslorna, låta dem välla fram och läka ut.
En del i att läka dem är att våga se dem, våga uttrycka dem för någon nära och nu till och med våga skriva det här. Det verkar som om ju mer jag vågar se, desto mindre blir det att se. För när jag tittar nära och tydligt på det jag känner, så är det som att det suddas ut och försvinner.
* * *
Som tur är väljer jag mest att vara i kärlek. Jag känner oändlig tacksamhet att Izabelle har kommit in i mitt liv. Hon har redan gett mig så otroliga gåvor, gåvan att få uppleva den fullkomliga och gränslösa kärleken oss emellan, gåvan att leva i nuet, jag känner mig så förankrad och närvarande, gåvan till familjen, vi knyter an närmare varandra, vi skrattar mer, vi är med ödmjuka och kärleksfulla. Gåvan att återigen få snusa på bebishud och klämma på hennes välfylla lår, gåvan att vakna med henne och se henne skina upp så stort att hon tappar nappen.
Hon ger mig så mycket och jag är så glad att jag har valt att ge henne en plats i mitt hjärta. Jag kallar henne ängel, eftersom jag ser henne som en gåva från Gud, jag ser Gud i alla mina barn. Barn är änglar på vår jord. Barnen visar oss vägen till närvaro, nyfikenhet, skratt, glädje och kärlek.
Jag gör ett val varje dag att släppa all min oro inför framtiden och väljer att leva i stunden, jag tackar var dag för att jag just idag lever det liv jag bett om att få leva, livet som Snigelmamma.
