Artiklar med etiketten ‘framtiden’
Tvivel
Tillit, jisses vad jag får kämpa med det. Och jag har så svårt att förstå varför jag har problem med att välja och vila i tilliten. För som jag skrivit om förut så har jag ju min starka tro på Gud, att någonting stort, makalöst, magnifikt och kärleksfullt råder. Jag upplever att jag dagligen har kontakt med det gudomliga, jag älskar min kontakt med Gud.
Men så ändå så är det nått som tvivlar inom mig, tvivlar på att framtiden kommer ordna sig, tvivlar på om pengarna ska räcka, tvivlar på om nya pengar ska komma in, tvivlar på både freden, hälsan och ålderdomen. Tvivlar på mig själv. Och allt detta tvivel är så dränerande. Och helt idiotiskt, iallafall för mig som innerst inne tror.
Läste något Joyce Meyer hade skrivit, om att oro och tvivel är en synd. Och att hon kommit fram till att hon faktiskt litade mer till sig själv än till Gud. Det var just det som gjorde henne orolig kan jag tänka. Det som gör mig orolig, är att jag försätter så himla mycket makt, hopp och förväntning till mig själv. Som om jag skulle vara den som råder – börjar jag styra, råda och kontrollera.
Allt på grund av min brist på tillit. Jag brister i min tillit till Gud. Och när jag brister, lägger jag hela löningen på mitt eget omdöme och min egen kapacitet. Det är inget klokt val, det skapar börda och tyngd i mitt liv.
Jag mår bäst när jag gör tvärtom, och vilar i min tillit till Gud. Där får jag ro och känner mig harmonisk och glad. I tilliten kan jag njuta av vad dagen giver. Där kan jag fokusera på att bara vara jag och göra vad som behöver göras i stunden, men också lämna de stora frågorna, livsvalen och händelserna i händerna på Gud.
Människan spår och Gud rår, som min kära mor ofta sa.
Min helg
Jag dvalar (lullar) runt i något varande. Sinnet är inte helt nöjd, det bråkar en del och vill ha koll in i framtiden, planera, strukturera och lägga ut en färdplan. Jag ramlade tillbaka i gamla spår igen igår kväll när jag sjönk in i mitt skrivande och meditation. Jag släppte fram sinnet (egot) och huxflux så satt det och skrev upp mål och tillvägagångssätt. Jag hann ifatt. Jag såg vad som skedde. Stoppade pennan och vände in i hjärtat igen. Jag har ju lovat mig själv och livet (Gud, Universum, alltet) att vara kvar i hjärtat och ta emot det som kommer till mig. Jag har bestämt mig för att inte ha någon utstakad resrutt den närmaste tiden, kanske inte resten av livet, jag vill leva/resa lätt. Jag vill vara flexibel att stanna där jag känner för att stanna och göra avstickare när jag känner för det. Jag ser det som en resa med ett enda mål. Målet är detsamma. Jag vet att jag kommer dit. Det gör vi alla i min sanning. Men min stora fråga är om jag lyckas njuta av resan dit och är öppen för allt vackert som resan/livet vill visa mig eller om jag är fullt upptagen med att hålla karta, kompass och tidplan i mina händer så att jag missar att ta emot.
Så är det lite med vår semester också. Jag och barnen är lediga hela sommaren. Nogge gick på semester i fredags men han behöver jobba någon dag till i början på den här veckan. Och så har han påbörjat sin Fallskärmshopp-utbildning den här helgen, så han är borta hela dagarna, den här helgen och nästa och troligtvis åker de till Orsa och hoppar veckan efter…
Mitt sinne försöker dra sig tillbaka i gamla spår och bli sur och lättretlig över att han är så upptagen med allt detta, att dagarna går från ’vår’ ledighet. Men sanningen är att jag är inte där något längre, min kropp och min själ är i något annat, det njuter av dagar som går, dagar att fånga. I mitt inre vet jag att allt är som det ska, det här är gott för honom och det är gott för oss. Vi har det så mysigt ändå (förutom de stunder jag faller tillbaka). Den här sommaren är tom i kalendern, tom i planering. Den är som mitt liv i övrigt. Tomt med blanka dagar att fånga. Fångas av stunden och fångas av det som ges. Och de stunder som är tomma eller fyllda de upplever jag mer och mer som detsamma, de känns fina och varma i mitt inre. Mitt inre lullar och ler. Även om jag inte är en fallskärmshoppar-själ så känner jag mig ändå som en, lite manyana liksom. Det blir som det blir. Det är som det är. Och allt är egentligen väldigt bra, precis här och nu.