Jag vet att många inom new age-röreslen säger att vi här är på jorden för att växa och lära, att målet är att bli ett med det gudomliga. Att en dag återförenas med den källa vi härstammar ifrån.
Jag tror också att det är dit vi återvänder en dag, till vår källa av enhet och kärlek. Och ja, jag känner att livet prövar mig gång om annan och ja, jag känner att jag då växer efter varje livskris.
Men jag fick en uppenbarelse (eller insikt) en dag där på gräsmatten i Indien – att vi är här för att njuta. Vi behöver inte vara här för växandet och lidandets skull, även om det är en del av att vara människa. Vi har valt att vara här för att uppleva hur det är att vara människa (till skillnad från ande/själ) i en kropp, en kropp utvecklad med sinnen som förstärker upplevelsen av livet. Förstärker upplevelsen till gudomlighet.
För nog är det gudomligt att snusa på en bebis, gå barfota på en varm sandstrand, hålla en åldrad hand, äta choklad och faktiskt vissa gånger dricka en kall öl.
Livet må handla om växt och lärande, men det största lärandet för mig just nu är att vara tillräckligt närvarande för att uppleva dessa stunder. Jag finner enhet med mig, livet och Gud när jag njuter av där jag är och den jag är.
Vi behöver inte ta oss någonstans, varken till kloster eller till nirvana för att vara gudomliga. Gudomliga väsen är vi redan, det kan ingen ta ifrån oss. Vi kan njuta redan nu av att både vara gudomliga och mänskliga, det bästa av två världar om du frågar mig. Och om jag är munk eller busschaufför gör ingen skillnad, eftersom vi är alla besjälade med samma ljus.
Var den du är. Eller var den du vill vara. Gör vad du vill med det här livet. Följ din passion. Du är här för att leva, precis så som du vill leva. Lär dig bara förmågan att njuta av dig själv och livet, för jag tror det är därför du är här.
Det händer något oerhört vackert i mig. Ja, inte bara vackert, det fula krackelerar och stinker men bakom detta så blottar jag något annat. Något större. En ädelsten. Min ädelsten. Vi har något stålande inom oss allihopa och jag upptäcker mer av min källa nu i tystnaden. Inte för att det är tyst, jag lever sommarliv med familjen, men det skönjs ändå – det skimrande inom. Bortom det/de andra. Där finner jag mig.
Så jag vill bara kika in för att säga att min tystnad gör mig sååå gott. Jag hör bara en röst, samma röst med samma budskap som förr, men nu när det andra är tyst och stilla så hör jag den så tydligt. Den går inte att missa om jag säger så. Jag förstår den. Jag vet vad jag ska göra, jag vet vad min livsuppgift är och jag vet, i alla fall inledningsvis, hur jag ska dela med mig av den. Där är jag nu. Och det må vara stilla här på bloggen men min kreativitet flödar i mina inre dokument. Så jag är inte vilande, även om bloggen är det just nu, jag jobbar, jag kavlar upp ärmarna och hugger i – precis där jag blir tillsagd att gräva. Jag är vägledd. Och kommunikationen är stark. Jag är så innerligt tacksam att det händer här och nu. Som jag väntat på att tiden ska bli mogen…
Det gör gott att dra sig undan. Inåt. Det blir inte ensamt, tvärtom, där finns länken till det sanna, kärleksfulla – kontakten med Gud. Jag vet min livsuppgift och jag vill gärna hjälpa andra finna sin. Det känns som ett kall för mig att bringa fram det ljusa och sanna i människor. Att släppa slöjan och komma fram i vår nakna sårbara skönhet, så som vi är skapade, så skall vi också leva.
Jag vet hur det känns att leva bakom slöjan. Ibland har jag varit så rädd för mig själv att jag till och med gömt mig i garderoben, iklädd en skepnad av påklistrade uttryck, egenskaper, personligheter – full med massa krimskrams för att dölja mitt äkta sårbara jag.
När jag väl försöker skala av krimskramset och vara jag så blir jag så oerhört sårbar, lättkränkt och stött i kanten. Inte av hur andra ser på mig, smärtan kommer ifrån att jag själv inte vågar stå kvar och se… mitt sanna jag.
Där i min osäkerhet så kommer jag på mig med att vilja klä mig i slöjan igen, inte av vilje utan av fruktan. Det jag egentligen vill och alltid velat – är att komma fram och vara jag.
Så ibland gör det gott att dra sig undan. Inåt. Inte för att gömma mig utan för att knyta an till min skapare. Spegla mig i kärleken som skapat mig och förstå att jag är skapad till perfektion och just genom att vara jag så tar jag tillvara på alla naturtillgångar som jag rustats med.
Rustningen av krimskrams den har jag skaffat mig själv, förblindad och vilsen som jag var. Det Gud säger till mig är att vara som jag är, helt naken, ljus och sårbar… bara stå kvar… som jag.
När du är du. Och jag är jag. Och vi passionerat djupdyker i oss själva och våra naturtillgångar, fullkomligt galet ger oss hän i det som vi rustats med – då lever vi, du och jag. Och livsuppgiften är inte längre en uppgift, den är en källa att dricka ur.
God has given each of us the ability to do certain things well.
Romans 12:6