Artiklar med etiketten ‘läkande’
Äta på känslor
Det vi stoppar i oss, kan det vara så att vi ibland äter för mycket eller onyttigt för att fylla någonting inom oss. Någonting inom som känns tomt, oroligt, ledsamt,uttråkat, ilsket … och vi försöker dämpa, fylla eller kväva den känslan med det vi äter.
Jag har märkt att jag äter när jag är uttråkad. Och oboy har jag känt mig uttråkad emellanåt. Allra helst då jag varit hemma så många år med barnen, en gåva och lycka förstås, men ändå en del av mig som inte blir tillfredsställd till fullo. Jag har en entreprenör, business woman och organisatör inom mig och hon har gått sysslolös ett tag nu. Mammarollen, yogan och andlighet stimulerar inte henne fullt ut, så är det bara. Hon vill ha mer. Och när hon vill ha mer och jag inte riktigt lyckats lista ut hur jag ska tillfredsställa henne – då hamnar jag lätt i skafferiet.
Jag tror att vi ofta äter på våra känslor. Det är en utmaning att stanna och känna. Det är en utmaning att känna och förändra. Det krävs mod att se varför vi äter. Att vi äter när vi känner hunger är ett normalt beteende, men att äta istället för att sörja när vi har sorg är nått helt annat.
Det hjälper mig att stanna upp och fråga mig är det någonstans i mitt liv där det gnisslar, skaver, känns tomt eller pressat. Genom att lära känna mina behov och se och förstå hur jag mår, så skapas helande. Och jag tror det är meningen att vi ska känna oss hel-ande i oss själva.
Hel-ande
För mig handlar det jag eftersträvar att finna hel-ande. Hel-ande kom utifrån ordet helande som jag tänkte på när det gällde healing eller läkning. När jag läks så är det för mig att återslutas med min ande (själ). Och på så sätt kopplar jag mina obalanser såsom rädsla, blockering, smärta, lidande som en brist på ande (själ) i mitt synsätt, mitt varande, mitt levande. Lev-ande.
Jag kan jaga mina obalanser och tillkortakommanden i all evighet om jag orkar, och inte kommer jag bli lyckligare av det. Jag kan också välja att se dem, acceptera dem och fortsätta fylla på med ljus. Göra mig hel igen. För när anden (själen) ser så är antigen obalanserna borta och/eller tillfullo älskade – som en naturlig och älskad del av mig.
Det är oavsett inte upp till mig (sinnet) att avgöra, det kommer av sig själv – naturligt – när jag släpper in mer ande (själ, ljus, kärlek) i mitt liv igen.
Och jag tror det är det vi alla längtar efter, att finna oss själva helt och fullt. Och för mig är vägen dit via själen, där finns allt jag längtar efter. Där finns jag.
Känslan av is
Jag känner att jag har gjort rätt saker den här hösten. Jag har fokuserat på mitt mående och att tillgodose mina behov. Det betyder att jag tillåtit mig känna det jag bär inom i ännu större (djupare) utsträckning. Det har varit mycket tårar och känslor de senaste månaderna. To feel is to heal, skrev en vän om sitt eget mående och jag kan bara instämma. Det är när jag tillåter känslorna att sippra eller välla fram som de läker. När jag låter de kännas okontrollerat och utan plan om hur länge mitt mående ska få vara… bara låter det vara.
Jag har gråtit på möten, i samtal, i böner, i ett famntag, till en film… jag har sörjt. För det mesta ingen aning om vilka tårar som runnit, har inte ens brytt mig om att leta innehållsförteckningen på dem – bara låtit dem passera. Och tillåtit mig att ”inte veta”, enbart känna.
Och det är så skönt, både nu och när de rinner. Det är läkande. Jag känner hur jag står stadigare i mig själv. Det är inte lika svajigt nå längre. Jag finner stöd och ro genom känslorna, inte just när de upplevs kanske men efteråt när de fått sin plats i min kropp och tagit sig igenom sin process. För är det något jag tror på så är det att känslor som inte upplevs de paketeras och trängs, skavar och gnager inom medans känslor som släpps igenom och känns de dunstar bort. Ser det som att oupplevda känslor, undanstoppade och gömda är som is. Och när jag tillåter mig att känna dem så transformeras isen till vatten. För att efteråt när de passerat och upplevts så är det som ånga, som stiger upp och försvinner bort…
Min sommarpaus
Min sommarpaus fortsätter ett tag till, jag siktar på 40 dagar, förutom mina små inhopp. Barnen är också positiva till mitt blogguppehåll och i synnerhet när jag gjort sommarpauser på Facebook som jag vet stjäl min uppmärksamhet ifrån dem. Det viktigaste först – är syftet.
Och här i stillheten från mediabruset så finner jag klarare insikt (in-sikt), som hjälper mig upptäcka mer av mig och mina behov. Jag ser också klarare mina beteenden, bra som dåliga, min egennytta i det jag företar mig och lyssnar jag djupare så hörs sanningen om mig själv, vad jag brinner för och vad som ger mig allra mest glädje.
Jag läser. Jag är. Jag är sommarlovsmamma i första hand men jag processar också djupt. Jag har täppt till många av mina flyktvägar och stannar så ofta jag förmår, med det som är – det som känns. Jag läker. Läkningen är evig verkar det som, och jag accepterar (just nu) att det är så, ett livslångt läkande (och lärande). Jag är en elev och Livet är min lärare.