Artiklar med etiketten ‘läkning’
ÖRTFÄRG
Ni som följt min hårresa vet att mitt hår började gå av när jag blekte och gjorde slingor. Det blev slitet och trött och jag behövde förändra hur jag såg på håret och hur jag behandlade det. Mitt hår behövde ges möjlighet att läka.
Och för att läka behövde jag tänka om min ståndpunkt om att jag alltid skulle vara blond. Uppenbarligen ville inte håret vara blont, eftersom det gick av vid blekning. Så jag släppte taget och valde naturligt, alltså lät hårfärgen bli min egen (efter år med hemsk utväxt), slutade använda schampo, balsam och stylingprodukter och gick helt över till skonsam tvätt med rasullera, aleppotvål och örtschampon från tex Reco Hair.
Och nu efter några år på denna naturliga väg så vågade jag färga håret brunt, jag köpte en fantastisk växtfärg (örtfärg) ifrån Body Bazar och färgade håret själv hemma med hjälp av min dotter. Och här ser du resultatet, före och efter-bilder. Jag är jättenöjd!
Hel-ande
För mig handlar det jag eftersträvar att finna hel-ande. Hel-ande kom utifrån ordet helande som jag tänkte på när det gällde healing eller läkning. När jag läks så är det för mig att återslutas med min ande (själ). Och på så sätt kopplar jag mina obalanser såsom rädsla, blockering, smärta, lidande som en brist på ande (själ) i mitt synsätt, mitt varande, mitt levande. Lev-ande.
Jag kan jaga mina obalanser och tillkortakommanden i all evighet om jag orkar, och inte kommer jag bli lyckligare av det. Jag kan också välja att se dem, acceptera dem och fortsätta fylla på med ljus. Göra mig hel igen. För när anden (själen) ser så är antigen obalanserna borta och/eller tillfullo älskade – som en naturlig och älskad del av mig.
Det är oavsett inte upp till mig (sinnet) att avgöra, det kommer av sig själv – naturligt – när jag släpper in mer ande (själ, ljus, kärlek) i mitt liv igen.
Och jag tror det är det vi alla längtar efter, att finna oss själva helt och fullt. Och för mig är vägen dit via själen, där finns allt jag längtar efter. Där finns jag.
Sorg
Tillbringar en vecka i Stockholm för att läsa till Certifierad handledare i Sorgbearbetning på Svenska Institutet för Sorgebearbetning. Har varit och känt och letat i min sorg förut och känner att det finns mer att läka. Fler förluster som är ofullständiga.
”Oavsett om förlusten beror på dödsfall eller en smärtsam separation hjälper oftast frågan; vad önskar du hade varit annorlunda, bättre eller mer av? till för att upptäcka det som är ofullständigt.”
ur boken Sorgebearbetning
John W James & Russell Friedman
Ser likheter i 12-stegsprogrammet och Oneness när jag läst boken och nu tar del av utbildningen i sorgbearbetning. Tar in allt med hull och hår, för mig känns det rätt det jag lär mig. Lär om och lär nytt. För tyvärr är de mesta av våra inlärda mönster av sorg och förluster hämmande för vår läkning istället för att hjälpa oss återfå balans, glädje och livskvalité i våra liv.
Förutom den veckolånga kursen så njuter jag av ett somrigt Stockholm, lyxtid med min vän Anna-Moa och sköna hotellrumskvällar – den här veckan är en gåva till mig själv på fler plan.
Frustration
Har ingen tanke med inlägget mer än att få ur mig min frustration över hur många av oss mår… jag tänker på hur många offer stress och depression skördar. Piloten som släckte ett helt plan av oskyldiga människor med sitt mörker och en kvinna i min ålder som nyligen tog sitt eget liv – obehagskänslan jag känner följer mig.
Vart är vi på väg? Har inte många av oss rusat vilse i skräcken över att sjunka ner i vårt eget tomrum och mörker.
All den här hetsen, vi ska lyckas i arbetet, klättra högre, tjäna mer, utbilda oss, skaffa barn, nya bilar, nytt hus, personlig tränare, sund kostplan, klassförälder, ledamot… rusa från prestation till prestation till prestation. Och någonstans har Instagram och Facebook blivit vårt kvitto på att vi är någon.
Jag känner sorg när jag går förbi dagiset här intill och det står inte mindre än 15 barnvagnar ute för middagslur. Små barn som har behov av att vara med sina föräldrar, en sund anknytning lär enligt expertisen ta 3 år, lämnas i kommunal omsorg.
Jag dömer ingen. Hur ska jag kunna döma som själv lider av samma åkomma. Jag tror hetsen och jakten som vi många utsätter oss för startat kollektivt. Vi är många som springer i ett galet stort ekorrhjul. Du, jag, föräldrar, politiker, samhället… vi har ingen syndabock. De flesta av oss är delaktiga, både som förövare och offer.
Finner ingen tröst till frustrationen jag känner över offren stress och depression skördar men jag känner hopp inom till min egen läkning. Jag har fått mer förstånd och insikt genom smärtan så att jag nu både kan och vill förändras. Det har hänt något inom mig. Jag kan inte tro att det kommer rädda någon annans liv men jag vet att jag räddat mitt.
Alla känslor
Känslor är naturliga, alla av dem. När medvetenheten ökar så finner man sig helt neutral till känslorna, oavsett vilken av dem som känns/upplevs.
Förut var jag inte ens medveten om att jag kunde känna alla känslor, vissa hade varit så svåra att hantera att de gömdes undan. Sen började jag ana att de låg en bråte med känslor där inne någonstans men då var det alldeles för smärtsamt och sårbart att möta dem så jag lät dem ligga kvar. Längs resan (den inre) så har jag vågat möta dem en efter en, jag har till och med vågat möta mina rädslor och fobier. Vågat hålla dem i handen. Vågat låta känslorna kännas i kroppen. Vissa far runt som en tornado inom och lever rövare andra stoppar upp allt, står förstenade och kan just därför kännas som ett stenblock i bröstet. Oavsett hur de upplevs så har jag tackvare Oneness lärt mig att stanna och vara med känslan.
Det är en flykt att agera ut dem, dvs projicera dem emot andra. Det är också en flykt att söka tröst i shopping, mat, träna, facebook. Det är en flykt att somna. Konsten är att trots sin flyktinstinkt stanna kvar – vara med det som känns. Det är bara så (enligt min övertygelse) de läks. Samtal, kontemplation, insikt må vara ett oerhört stöd till att finna gömman med dem men när jag väl en dag vill läka dem så behöver jag tillåta mig att känna dem, alltså uppleva dem. Känslor som känns stannar inte, de transformeras och läks.
Känslan är naturlig, den är en del av hela upplevelsen att vara mänsklig. Att låta dem att kännas är att tillåta dess naturliga flöde i systemet (kroppen), de finner sin väg ut, de stannar inte, bara jag låter det vara som det är – alltså tillåter mig att känna det som känns.
Att vara människa är att ha tillgång till alla känslor.
Obalans uppstår när jag förnekar eller förtrycker vissa av dem.
Balans är att tillåta sig att känna och uppleva dem alla – det är då läkning sker.
Läkning & medvetenhet
Om läkning och medvetenhet
Fråga:
Varför är det så att jag ibland känner att jag har läkt mycket och efteråt uppstår situationer där jag inser att det finns fortfarande mycket mer att läka, som om jag går bakåt i stället för framåt. Vad kan jag göra, Bhagavan?
Svar:
Livet är relationer. Det är något som är mycket levande. Vi har inte att göra med något dött förflutet här. Så vad vi måste förstå är att, när vi talar om relationen med dina föräldrar, betyder det inte att du har gjort en del arbete på det och att det har läkt. Det är inte så. Lärorna måste förstås på rätt sätt.
Vad det betyder är att problemet har blivit levande för dig. Problemen finns där, men folk är inte medvetna om dem, de är inte levande för människorna. Med denna medvetenhet menar vi inte enkel kunskap. Det är som att hålla en orm i händerna. Det är väldigt intensivt. Så att hålla på det sättet, den typen av medvetenhet, är det vi pratar om. När du håller något på det sättet, läker det. Det betyder inte att det är borta för alltid. Det kan mycket väl komma tillbaka, om du förlorar din medvetenhetsnivå.
Så ju mer du är på din medvetenhetsnivå, desto mer läkning. Det är okej. Men det ögonblick du halkar ur medvetenheten, kommer det tillbaka. Det är inte så att det har varit en sjukdom och du har läkt och du är fri. Det är inte så. Det är något levande. Relationer är något levande. Livet är något levande. Och livet är relationer. Inga relationer, inget liv. Så det arbetar där hela tiden. Det kommer upp, det försvinner, och så kommer det tillbaka efter en tid. Så det kommer att guppa upp och ner. Så många personligheter finns där inom dig, alla personlighet turas om och de kommer och stannar och försvinner och något annat kommer.
Så om du ger upp begreppet att säga ”Jag har läkt ”. Nej, det är inte på det viset. Du måste vara intensivt medveten. Även om du är uppvaknad, om du vid någon tidpunkt förlorar din medvetenhet, kommer det tillbaka. Det enda är att en uppvaknad person skulle snabbt komma tillbaka. Uppvaknandet kommer tillbaka, medvetenheten kommer tillbaka, och han kommer tillbaka till sitt vackra tillstånd. Du kan alltid halka och falla.
På samma sätt här, ska du inte förutsätta att allt är läkt. Nej. Kanske laddningen har minskat lite, det är allt. De skulle komma studsande tillbaka om du inte är medveten. Så du måste lära dig att tillbringa mer av din tid i större och större medvetenhet. Kanske till en början kan det vara i några minuter, sedan i ett par timmar, sedan i ett par dagar i sträck. Det fortsätter så. Och sedan är det nästan bestående. Det är nästan bestående. Det är nästan bestående, oavsett vilket problemet var kommer det inte att besvära dig alls. Problemen kommer att vara där, men de besvärar dig inte, när det finns medvetenhet. När det inte finns någon medvetenhet, besvärar problemen dig.
Så du kan aldrig säga: ”Ja, nu har jag läkt”. Kanske du känner det tillfälligtvis. Laddningen är borta eller något liknande. Men sedan kan det komma tillbaka om det inte finns någon medvetenhet.
Sri AmmaBhagavan
översättning Pia Shosanna Anderberg
Läkning
Ibland gör jag sådana där vändor ner i stressångesten och krampar men efter den kommer alltid något förlösande. Igår fann jag efter en tids noga övervägande mod till mig att meddela styrelsen i Dalarnas Författarförbund att jag önskar avgå som ordförande. Jag berättade om min stress och att jag helt enkelt behöver skala av än mer i mitt liv. Jag känner själv att det viktigaste är familjen och tiden att förankra kära Izabelle. Jag märker att det tar tid. Vi, hela familjen mår bra av ett avskalat liv. Enklare. Less is more. Jag vet att jag skrivit om det förut men det förstärks för mig själv, det budskapet.
För mig behövs så till synes lite för att jag ska få stressutslag, dvs oro, ångest, sömnsvårigheter. Jag landar återigen att det som blir kvar när jag skalat av är några få och oerhört värdefulla relationer, familjen såklart, yogan och skrivandet och över det ett rofyllt skimmer av det andliga. Det är det jag förmår just nu. Det är det jag vill just nu. Det är det som ger mig mest näring och hälsa.
Nogge är borta ett par dagar på utbildning och vi myser för fullt själva jag och barnen. Igår kväll ville både Oscar och Maya sova med mig, så jag skalade av både teve (till och med Hollywoodfruarna), blogg och facebook och kröp ner mellan de här góbitarna strax efter halvnio. Det har vänt och jag känner läkningen spirar med sin nya energi i hela auran.
Tacksam, så tacksam!