Artiklar med etiketten ‘lidande’
Ont i själen
Jag såg nyss en intervju om psykisk ohälsa där de nämnde begreppet ont i själen.
Jag tänker annorlunda, jag tänker att vi är kropp, sinne och själ. Och när vi mår dåligt psykiskt, är stressade, känner sorg eller är i depression så är smärtan i sinnet. Det är sinnet som är överhettat eller nedstämt eller sorgset. Och när vi går med stress, sorg eller depression en längre tid så visar även kroppen symptom såklart. Allt hänger samman.
Men jag tror inte själen lider, tvärtom tror jag många gånger vi lider när vi har brist i vår själsliga kontakt. När vi kanske varit för mycket och för länge i vår identitet med kroppen och tankarna och glömt vår inneboende kraft och ljus.
Och många av oss i västvärlden är just nu långt ifrån vår kontakt med själen, vi har så mycket fokus på att prestera och vara duktiga. Vi bekräftar oss själva och varandra genom att vara duktiga, snygga och det vi konsumerar.
Inom oss är själen och när vi är i kontakt med den så ser vi vårt eget värde. Vi är mer är värde – vi är ljus. Själar. Eviga varelser allesammans. Och kontakten med själen skänker frid. Vi blir avslappnade, får en mer chill-attityd till oss själva och livet och kommer i kontakt med själens sanna natur – glädje.
Så som jag ser det kan inte själen lida, den är hel. Alltid hel.
Dömande
Du lider eftersom du dömer.
Sri Amma Bhagavan
Tänk vad mitt dömande orsakar lidande. Jag dömer andra för att de inte efterlever mina förväntningar och förhoppningar. Jag dömer mig själv för att jag inte efterlever mina egna förväntningar och förhoppningar. Jag dömer hit och dit, ut och in. Sinnet är dömande. Men vi behöver inte stanna i det dömande sinnet, vi kan röra oss mot acceptans. Att acceptera är att vara i kontakt med sitt högre jag, sin själ (hjärtat).
Varför döma något som skett. Vad leder det till? Lidande för den som dömer såklart. Acceptans leder till frid och sinnesro. Att döma någon eller sig själv är att fördöma det som varit, de valen som gjorts, det är att uppehålla sig i dåtiden – och alltså missa nuet. Vi har inte förmågan att uppleva dem båda samtidigt. Att döma är ett val, att stanna kvar i det som varit. Att välja bort nuet och vad det har att ge.
Att sluta döma är att ge sig själv friheten att leva, här och nu, och låta livet, andra och jag själv vara precis som de/det är – och det ger så mycket harmoni och glädje. Är jag redo att ge mig själv den glädjen och friden, eller dömer jag mig själv om jag har det för bra?
Jul utan mamma
En jul utan mamma, vad är det för jul, säger de gamla tankarna. De försöker väcka en oroskänsla och en förtvivlan över det som är och julen som kommer. Men jag ber om nåd att stanna kvar i nuet, ett andetag till, ett i taget. Just nu har jag inget lidande, min mammas död smärtar inte i nuet. Men de gamla invanda tankarna vill väcka nått ont, jag känner det. Jag stannar kvar i nuet, där är jag förankrad. Där är jag jag i min renaste form, där flödar liv, min livspuls.
Jag kan välja att se hennes tomrum och känna saknad och längtan. Jag kan välja att lida den här julen och kanske nästa. Och uppleva min ensamhet. Jag kan också välja att fyllas av hennes närvaro, känna hennes medverkan och värme. Jag kan välja att leva den här julen och kanske även glädjas. Jag kan tillåta mig att uppleva allt gott som jag är omringad av och omfamna dem som är här.
Motstånd är lidande. Motstånd är att inte acceptera ”det som är”.
Sri Bhagavan
Våga skratta
Det blir så klart för mig nu när jag är i sorg och möter andra att jag förväntas (av andra eller kanske mest av mig själv) att sörja med smärta och tårar. Det är som att jag letar ursäkter och förklaringar till vart mitt lidande är. Och jag ser klarare bakåt längs min livsväg att sorg, tårar, känslighet alltid funnits där. De har legat som en slöja över hela min varelse, i allafall är det så det har känts för mig. Vemodet och djupet har dolt något, fyllt sitt syfte… att dölja skratten och livsglädjen. Det är det jag är rädd för att släppa fram. Jag bannar inte mig själv när jag sörjer och är ledsen, nej, däremot har jag någonstans mellan liten och stor fått för mig (kanske lärt mig) att det är glädjen jag måste dölja.
Det är livsglädjen som skrämmer andra och det är livsglädjen som är stötande att trycka upp i nyllet på folk. Den håller man minsann i schack, den ska tyglas och pryglas. Den får inte släppas fri. För hur skulle det se ut… som näckrosor letar sig fram i asfalten och vildrosor som rämmar hela huset… den kraften är inte att leka med, den bör inte blomma fram. Man ska inte tro att man är något, inte vara för glad – det passar sig inte.
Min inre kritiker mal på och mal på. Jag är tacksam att den är igång så här på kvällskvisten så jag får höra det den alltid mässat bakom ryggen på mig. Orden den tyglat mig med. Jag är tacksam för att jag får se att det är inte tårarna som skrämmer mig, inte heller smärtan i bröstet, nej jag är livrädd för att skratta högt, vara livfull och leka som ett barn. Jag är rädd att vara jag. Rädd att blomma ut. Rädd att vara glad även en sorgens dag.
Inre barnet
Eckhart Tolle pratar om våra smärtkroppar. Jag ser dessa som en spegling av det lilla barnet i oss. Det rädda, det övergivna, det ensamma, det sorgsna, det vilsna lilla barnet. Det är den smärtan som ger sig uttryck som smärtkroppen som oftast och helt självklart kolliderar med andras smärtkroppar. Alltså de små sårade barnen inom oss som möter varandras små sårade barn.
Jag tror att vi alla bär dem inom oss. För det vore väl konstigt annars om vi inte hade några obearbetade känslor och upplevelser sedan barndomen, sådana som vi inte getts möjlighet att uttrycka och känna, att läka. Känslor som ebbat ut på annat vis eller paketerats och gömts undan väl.
Även om vi bär de sårade barnen inom oss så tror jag att det gör stor skillnad för den lilla gossen eller flickan där inne om vi blir medvetna om dess existens. Om vi som vuxna jag börjar se och ta hand om den lilla inom oss. Jag känner att jag läker när jag ser lill-Fia inom mig, ser henne, vet hennes rädslor och känner till hennes känsla av övergivenhet och ensamhet. När jag förstår att hon finns, och att hon är rädd och sårad många gånger kan jag stanna till och omfamna henne. Stanna och vara där vid hennes sida. Bara stanna, hålla hennes hand, lyssna – vara där.
Minns själv när jag var barn och nu även som vuxen att jag blir irriterad när någon nära och kär säger till mig, det där var väl inget att vara ledsen över. Det där är väl inget att vara rädd för. Jag aktar mig noga för att säga det till mina barn. Jag låter dem äga sin rädsla, sin sorg och sin ilska. Istället ber jag om kraft att våga stå kvar, som den vuxna mamman jag är och inte fly in i min smärtkropp, mitt lilla barn Jag ber om styrkan och förståndet att stå kvar, hålla om, lyssna om de vill prata, men mest vara där och låta det som de känner och upplever vara som det är. Jag litar till att människan som system har allt den behöver för att läka, även sorger och lidande. Men jag tror det gör det bäst i en famn så kär.
Livrädd att stanna upp
Jag gillar att skrutta runt här hemma, är riktigt tillfreds med det faktiskt. Skulle jag aldrig trott om mig själv förr om åren när jag stressade runt i mina businesskläder med huvudet fullt med agendan och alla ”måsten”. Att vara hemma och vara nöjd var för mig så hotfullt att jag till och dömde människor som var det. Aldrig för mitt liv skulle jag vilja byta ut mitt ekorrhjul mot tystnaden och stillheten. Jag trodde det viktigaste uppgiften med livet var att hinna med så mycket som möjligt, skynda sig fram och vara extremt produktiv och duktig. Ju duktigare ju bättre.
Jag bespottade dagar hemma, jämrade mig över dagar jag var sjuk och släpade med barnen på alla möjliga aktiviteter bara för att jag var livrädd att stanna upp. Stanna upp = känna. Känna = smärta. Smärta = sorg, ensamhet, tomhet. Så jag jagade vidare efter det motsatta, glädje, aktivitet, vänskap… fyllde och fyllde.
Det gjorde ont att stanna upp i början, det måste jag medge. Det var skitläskigt! Jag var rädd, sorgsen och bitter. Jag led… till en början. Men jag slutade fly. Jag slutade jaga. Och nu har jag suttit här hemma ett par år och inser att jag har det så bra. Jag lever i kontakt med mig själv. Jag har funnit en mening, ett lugn och en inre frid inom mig som jag aldrig någonsin skulle kunna finna utanför. Det är här, inom jag har allt jag behöver. Allt jag behöver när jag öppnar dörren och besöker världen.