Igår kväll sökte jag med handen under nattduksbordet efter en bok, men en annan bok stack ut så jag greppade den istället, förstod att det var i den jag skulle läsa. Och i den boken så fann jag vägledning till en annan bok som legat undanlagd ett tag, En kurs i mirakler. Så i dag började jag återigen läsa En kurs i mirakler och i kväll har jag läst flera timmar, tills över midnatt.
Och det som har hänt är att mitt tillstånd, mitt sinne har skiftat från rädsla till kärlek – det som boken beskriver som ett mirakel har skett.
För när sinnet är uppehållet med separation, lidande, dömande, skuldbeläggande osv så är det fokuserat på rädsla och alltså upptaget med egot. Och där har mitt sinne varit en tid, fokuserat på separation, lidande – min känsla av sorg som jag beskrev i gårdagens blogginlägg. Jag har inte avsiktligt velat föra mig därifrån, utan istället accepterat min känsla.
Och i acceptansen så fick jag i kväll (genom boken) påminnelsen om att jag separerat mig från min känsla av enhet (Oneness) – kärlek. Separerat mig från Gud.
Det är så lätt hänt (iaf för mig) att glömma min enhet, frånsäga mig min källa och förbise mitt ljus och börja tro på egot (rädslan) igen. Börja tvivla. Sörja. Lida.
Och det som är magiskt är att det är lika lätt att komma tillbaka till glädjen, friden, friheten igen. Tillbaka till kärleken. Den enda sanna kärleken. Den utan motsats. Den utan lidande och sorg. Den kärleken som är evig och sann. Den som finns inom.
Det har jag blivit varse nu igen, som så många gånger förr. Att det råder en större kraft än jag själv och när jag inser det och förmår överlämna mig själv till den kraften så sker miraklet. Mitt lidande tar slut och ersätts med glädje och frid.
Din tro kommer att göra dig hel, när du tror på mig.
En kurs i mirakler
Att du försöker hantera smärtan är det du kallar för lidande.
Onenesscitat
Jag vet nu att mycket av min kraft, om inte den mesta gått åt till att hantera min smärta. Det har yttrat sig på massor av olika sätt, som att tröstäta, hinka kaffe och shoppa… och sova. Och att använda min energi till att försöka kontrollera mig själv, dig och livet. Jag har flytt lidandet genom att träna och promenera, läsa och se på teve. Jag får tacka högre kraft att jag inte lagt mig till med skadligare beteende, att det stannat vid det.
Det var för några år sedan nu, och mestadels tackvare Oneness som jag började vakna upp till mitt eget beteende, fick lyfta huvudet ur sanden och se vad jag förnekat. Och inte nog med det, jag förstod att för att läka mitt lidande måste jag uppleva det. Alltså inte alls samma strategi som jag lärt mig genom exempelvis NLP där vi byter tillstånd, utan jag behövde och behöver uppleva det. Känna det. Stanna med det. Det är det enda sättet att bli fri… på riktigt.
Jag kan inte slå igen dörren och ge mig ut på en löprunda och förvänta mig att huset ska vara storstädat när jag kommer hem, jag springer inte ifrån smutsen. Jag stannar och städar, svettas och tar itu med det. Det är inte smärtfritt, tvärtom det känns på ordentligt… men det ger reslutat.
Vad för reslutat behöver jag också släppa kontrollen om. Mitt jobb är att stanna och uppleva det jag känner, allt vad mitt liv levererar till mig. Att förutse resultatet och framtiden det ligger inte i mina händer, det är redan omhändertaget av Gud.