Artiklar med etiketten ‘min mästare’
Mästarens frågor
Umasankar ser jag som min mästare, jag har honom och hans mor som dem jag ser upp till mest, de är de renaste och ljusaste människor jag har mött. Det är givetvis samma ljus och renhet som är inom oss alla, men de lyckas att leva i total samklang med det (själen). Det är så som jag ser det i alla fall. Men vad vet jag. Ingenting. Det är min uppfattning efter att ha träffat dem. Hans mor gick dock bort för några månader sedan, så henne kommer jag inte möta igen men Umasankar hoppas jag få träffa många fler gånger. Umasankar ser sig givetvis inte som någon mästare eller guru, han pekar mot vårt egna hjärta och säger: The guru is within.
Tänker ofta tillbaka på frågorna som Sunyogi Umasankar ställer när vi förbereder oss för Sunyoga.
Who am I?
What do I want?
Why do I want it?
What is the purpose of my life?
What is the relation between what I want and what I am doing now?
Och varje gång jag kommer till frågan Vad är relationen (sambandet) med det jag vill och det jag gör nu, så landar jag i samma svar… Jag lever precis just nu det liv jag vill leva. Jag (sinnet) tror mig ha en längtan men varje gång jag håller upp den längtan och plockar isär den, ser dess beståndsdelar och frågar mig vad det handlar om så inser jag att jag redan har det jag vill ha. Jag redan lever så som jag vill leva. Jag redan är där, dit jag vill komma. Allt är som det ska.
Det är bra att jag minns frågorna och ställer dem till mig själv då och då, de får mig att färdas från sinnets önskan till hjärtats tacksamhet. Det finns inget att önska, det finns bara tacksamhet att uttrycka. Och ju mer jag tackar desto mer får jag av det jag vill ha, alltså det jag redan har.
Svävande
Jag svävar runt bland mina olika projekt, planering av Oneness Awakeningkursen vid Sätra Brunn i helgen, skrivandet på boken (håller mig mest till skrivandet av den ena av dem alla), vara närvarande mamma, alá Snigelmamma och Yogan, ikväll kommer jag att få dela min Yoga med en herrklubb. Som tur var gör mitt svävande inte så mycket eftersom jag känner att rötterna härstammar ur samma kärna (hjärtat) och att det jag vill dela med barnen, i skrivandet och yogan är liksom samesame.
Och så ber jag om att resan till Indien och Universal Peacecenter jag planerar ihop med en resebyrå ska få sväva iväg till verklighet. Det vore helt underbart att få erbjuda en retreat där i byn Lachipur hos Umasankar, min mästare. Här ser du bilder från min resa dit 2010.
Jag har även bjudit hit (till Dalarna) Kerstin Rikardson för att hålla en Awakening Art kurs i sommar. Vi fann varandra vid Onenesstemplet i Indien och där blommade längtan upp att mötas igen och nu ser det ut att bli en kombo av min längtan att måla. Jipiii!
Och så fick jag inbjudan till Kundalini Yogalärarutbildning igår från Mangalam och vännerna Emma, Annki och Klas. Jag har längtat något år efter att gå den här utbildningen men det har liksom inte varit dags ännu för mig. Vi får se om det känns rätt i år, annars väntar jag lite till. Den som väntar på nått gott…
Även om det ser ut som det händer mycket, vilket det gör också, så vilar jag i att allt är som det ska. Det som är lätt är rätt. Dörrar som öppnas kliver jag in i (om det känns bra för mig förstås) och dörrar som ännu hålls stängda låter jag vara. Allt har sin tid. Och vem är jag att veta vart jag ska. Jag låter livet självt guida mig. Jag vill faktiskt inte själv styra nå längre, jag har gjort det och det gick inte alltid så bra. Jag öppnar mig hellre för att ta emot det som ges till mig och fånga tillfällena när de kommer. Jag har tillit till att allt som ges till mig är bra. Det är för mitt bästa. Livet vill bara gott.
