Vår gammelkatt Morris, han som är så gammal att vi tappat räkningen kom invaggandes lite trött och nonchalant i köket idag och jag stelnade till direkt, kände ingen hans speciella fångststil och såg att det vickade en svans i mungipan på honom – Huuuuu!!!
Rusade ut på framsidan, greppade mina träskor (kändes bra som skydd) och gick runt huset och upp på altanen för att kika in i köket. Där ligger kattskrä… slött medans en ödla försöker smita undan. Morris gjorde sig inget besvär mer, så jag fick stappla in och vispa ut ödlan med hjälp av ett kuvert.
Jisses, vad rädd jag varit för de mesta djur och insekter förut, när jag var yngre och mer i sinnet. Nu hajjade jag till, så pass att jag sprang runt. Men jag gick ändå tillbaka in och hjälpte ödlan ut. Det skulle varit helt omöjligt för några år sedan. Och härom dagen så bar jag ut en spindel i handen. Det är magi. Jag är så tacksam, det ger mig sådan frihet att frigöras från rädslorna.
Och nog hade ödlan ett fint budskap med sig, med budbäraren Morris.
Planera, ta tid på Dig.
Känn efter vad du vill, därefter kan du handla.
Din gåva är att göra saker med lätthet.
Ödlan anstränger sig inte i onödan, den agerar endast när den behöver agera.
Genom att spara på sin energi och agera endast när den är helt i balans,
så uträttar den allt den behöver med ett minimum av energi.
Djurens språk – Solöga
Har känt viss saknad, tyvärr inte alltför stor, för då hade jag väl sökt mig till mina goda vanor tidigare men nu äntligen har vi slutit upp jag och mina morgonpromenader. Jag la iordning kläderna igår kväll men i så ångrade jag mig, valde sängen istället, tills Morris (vår katt) krafsade på dörren och ville ut vid fem, precis då jag brukar (brukade) stiga upp och ge mig iväg. Det gjorde gott!
Jag har även rullat ut spikmattan för första gången på riktigt länge. Jag älskar spikis, låg och mojjade på den nu ikväll och det är så skönt. Spänningar släpper och det lossnar ända ner i benen och fötterna. Jag slappnar av och landar på riktigt.
Och så en av de sämre vanorna kanske är att Hollywoodfruarna fick mig framför teven och att handen åkte ner i chipspåsen…