Min avundslista var skön att skriva, den var inte vidare vacker men mycket välgörande att se på. Den sa mig mycket om mig och jag kom i kontakt med lill-Fias gamla känslor. Jag skrev bara för att få hjälp att gå inåt, se vad det var som låg och lurade där bakom. Så jag skrev vad jag var avundsjuk på, vem det berörde och hur det kändes för mig. För det var inte bara avundsjuka jag kom i kontakt med, jag mötte även missunnsamhet och en bitter ton och givetvis fann jag mig själv under offerkofte-filten. Där gav jag plats åt mig själv att skriva och gräva, ligga och känna.
Efter ett tag så övergick avundslistan helt automatiskt till tacksamhet. Det var inte alls min mening, jag ville gå in i mitt gömda mörker och uppleva. Men på något magiskt sätt där i mörkerblottningen så infann sig ljus och värme och offerkoftan blev för varm och åkte av. Och listan den omvandlades till allt jag är tacksam över att jag har… den lär fortsätta i många dar.