”Man har svårt att veta sina behov, därför att lärt sig att inte ha behov alternativt har man fel behov. Men omvandlar de verkliga behoven (av näring, kärlek, närhet, tillgivenhet etc) till att bli duktig och klara av saker. Det har skett en felkoppling på behovssystemet, och man är inte själv medveten om det.”
Sanna Ehdin
Om vuxet barn
Som medberoende och Vuxet barn är jag i en vacker läkningsprocess. Jag medvetandegör mina smärtor, karaktärsbrister och inre sår, med andra ord mina stora mörka rädslor. Jag ser dem. Jag genomläker (inte genomlider) dem, för det är så jag tror att de inre såren läker, de dagar och stunder jag förmår stanna med dem – känna dem. Så jag väljer inte att se det som ett lidande, utan som ett läkande. Att känna är att läka.
Jag stannar och möter. Känner och darrar. Känner och ilsknar. Känner och sörjer. Stannar och håller… den känsla som vill kännas. Jag ser det som att jag håller mitt eget inre barn, den lilla tösen inom mig som är rädd. Det är henne jag är med. När jag förmår vara vuxen och ge henne det friska medkännande hon så väl behöver.
När jag inte förmår… når ilskan andra, sorgen biter sig fast i magen, rädslan kapslas in i min kropp. Då döljer jag rädslan med hela mitt liv och kontrollen tar överhanden. Kontrollen som är min barriär mot att visa mig så svag, vilsen, skygg, skamfylld, skuldtyngd som jag känner mig.
Jag tränar mig i att först och främst känna och vara i det jag känner. Vilsen när jag är vilsen, och alltså inte visa mig världsvan när jag är lost. Rädd när jag är rädd, och alltså inte verka stark när allt inom skälver. Sorgsen när jag är sorgsen, och alltså inte måla upp en glad fasad.
Det mitt inre barn behöver är att jag bekräftar hennes känslor, det hon känner. Hon har stora behov av att jag slutar slå på henne, slutar sparka på henne och gasta att hon ska ställa sig upp. Hon behöver inte mitt gamla agerande. Hon behöver min närvaro och mitt stöd. Jag behöver be mig själv om förlåtelse för alla stunder som jag inte förmått ge henne det hennes vattniga ögon sagt mig att hon (står på knä och) ber om. Hon ber om min kärlek. Min omtanke. Min famn. Mitt lyssnande. Min tid. Hon ber om hela mig, inte någon förhandling. HELA MIG är det hon behöver. Och för att ge henne det behöver jag släppa allt det andra som upptar mitt sinne, jag behöver kapitulera mitt kontrollbehov och ge mig hän till henne, nu och för livstid. Hon är mitt allt. Mitt livsverk. Mitt kall. Det är för henne jag är här. Utan mig är hon ingen… utan henne är jag tom. Hopplöst tom. Hon är min brunn, min livskälla – hon är mitt liv och för att se henne leva behöver jag ge henne mitt.
The art is not to love…
but to stay in the feeling (energy) of Love – no matter what happens!
Sanna Anandala Ehdin
Ännu en själsvärmande dag fick jag igår då vi åkte iväg ett gäng soulsisters till Yogayama i Stockholm för att lyssna till Sanna (Ehdin) Ananadala och hennes föreläsning Den självläkande människan. Det var sannerligen en boost för hjärtat att tillbringa en dag med tjejerna, vi tog picnic vid sjön, gav varandra Oneness Blessing (deeksha), skrattade och hade det riktigt gott. Måste säga att själva föreläsningen hamnade i skymundan för närvaron av de andra, jag mår så gott av att omge mig med närande människor, det läker mig…
Drog korten Ingenting och Transformation till mig själv igår när jag skulle gå och lägga mig. De är kort ur Osho Zen Tarot-kortlek, den är så träffsäker och bra – älskar de korten även om de är smärtsamt ärliga ibland.
Ingenting kan väl förklara mitt tillstånd de senaste dygnen, jag förmår mig inte till mycket av det sinnet tjatar om. Jag hamnar mest i tomrum, reflektion, stillhet, kontemplation. Djupt ner är jag och blickar må jag säga. Och så åker jag upp till ytan och tar in lite luft emellanåt, alltså en kaffe, smootie och mumsar i mig senaste numret av Inspire innan jag dyker ner igen.
Trivsamt ändå när jag släpper förväntningarna som sinnet har och bara åker med i livets ebb och flod, vilar i tillit att allt är som det ska. Det är förresten otroligt skönt att kapitulera. Att ge upp sina egna tappra ihärdiga försök och be om hjälp till högre makter, alltså högre medvetenhet inom sig själv. Med andra ord, ge upp sinnets evinnerliga maktspel och glädjas och hjärtats varande istället. Se vad som blommar fram för gåvor och egenskaper när hjärtat får fylla tomrummet.
Inspirenumret är så himla bra, kan verkligen rekommendera det. Bara det att Louise L Hay, Byron Katie, Sanna Ehdin, Marianne Williamson, Dain Heer mfl är med och så lite Yoga toppat med Raw Food – mums! Verkligen inspirerande!
05.10 möter upp Gunilla för en morgonpromenad, vi hoppas få vår egen lilla Venuspassage-observation och göra lite Sunyoga. Molnen ligger täta över himlen, men vi gör varsin egen fin ceremoni nere vid älven. Det är stilla, vattnet flyter sakta och fåglarna sjunger som en symfoniorkester i träden. Två Kanadagäss flyger över vattenytan och ropar högt. Magiskt.
Vi tror vi är för lågt för att skönja solen, så vi går tillbaka och tar bilen bort till öppna vidder och åkrar. Där äntligen kan vi skymta Solen även om vi inte ser självaste Venus men vi känner energin starkt och stannar för meditation och Sunyoga. Även här i sällskap av ett gäng Kanadagäss som vandrar framför oss på åkern.
♥ ♥ ♥
Tacksam för en fin morgonstund.
Tacksam för att venusenergin aktiveras genom solen och flödar starkt till oss på jorden.
Livet är magiskt!
Så här skriver Jo Dunning: Detta är vår tid nu att skina. Vår tid att leva från våra hjärtan och tillåta vår tro på något mycket större bära oss igenom alla de förändringar som just nu sker. Vi fullbordar de gamla sätten för att ge utrymme för något nytt. Det kan kännas som kaos, men det är ett Divine Chaos of Creation – ett heligt skapandes kaos! Ur detta kaos föds något mycket bättre och mer underbart för alla.
Här kan du läsa hela blogginlägget, Sanna Ehdin.
Kanadagås
Dags för förändring t ex ny bostad, ny hemort, nytt arbete, nytt förhållande, nya idéer mm.
Din gåva är att få ny inriktning.
Här handlar det om nya möjligheter för dig att ta del av.
Denna fågel kommer med ny energi.
Djurens Språk
Solöga