Artiklar med etiketten ‘sinnet’
Ont i själen
Jag såg nyss en intervju om psykisk ohälsa där de nämnde begreppet ont i själen.
Jag tänker annorlunda, jag tänker att vi är kropp, sinne och själ. Och när vi mår dåligt psykiskt, är stressade, känner sorg eller är i depression så är smärtan i sinnet. Det är sinnet som är överhettat eller nedstämt eller sorgset. Och när vi går med stress, sorg eller depression en längre tid så visar även kroppen symptom såklart. Allt hänger samman.
Men jag tror inte själen lider, tvärtom tror jag många gånger vi lider när vi har brist i vår själsliga kontakt. När vi kanske varit för mycket och för länge i vår identitet med kroppen och tankarna och glömt vår inneboende kraft och ljus.
Och många av oss i västvärlden är just nu långt ifrån vår kontakt med själen, vi har så mycket fokus på att prestera och vara duktiga. Vi bekräftar oss själva och varandra genom att vara duktiga, snygga och det vi konsumerar.
Inom oss är själen och när vi är i kontakt med den så ser vi vårt eget värde. Vi är mer är värde – vi är ljus. Själar. Eviga varelser allesammans. Och kontakten med själen skänker frid. Vi blir avslappnade, får en mer chill-attityd till oss själva och livet och kommer i kontakt med själens sanna natur – glädje.
Så som jag ser det kan inte själen lida, den är hel. Alltid hel.
Dömande
Du lider eftersom du dömer.
Sri Amma Bhagavan
Tänk vad mitt dömande orsakar lidande. Jag dömer andra för att de inte efterlever mina förväntningar och förhoppningar. Jag dömer mig själv för att jag inte efterlever mina egna förväntningar och förhoppningar. Jag dömer hit och dit, ut och in. Sinnet är dömande. Men vi behöver inte stanna i det dömande sinnet, vi kan röra oss mot acceptans. Att acceptera är att vara i kontakt med sitt högre jag, sin själ (hjärtat).
Varför döma något som skett. Vad leder det till? Lidande för den som dömer såklart. Acceptans leder till frid och sinnesro. Att döma någon eller sig själv är att fördöma det som varit, de valen som gjorts, det är att uppehålla sig i dåtiden – och alltså missa nuet. Vi har inte förmågan att uppleva dem båda samtidigt. Att döma är ett val, att stanna kvar i det som varit. Att välja bort nuet och vad det har att ge.
Att sluta döma är att ge sig själv friheten att leva, här och nu, och låta livet, andra och jag själv vara precis som de/det är – och det ger så mycket harmoni och glädje. Är jag redo att ge mig själv den glädjen och friden, eller dömer jag mig själv om jag har det för bra?
Annan frekvens
Sinnet är bara en annan kanal du kan lyssna till genom att ratta in dess frekvens, dvs befinna dig i dess frekvens.
Lika lätt kan du byta kanal och lyssna till hjärtat (själen), det gudomligas röst. Genom att medvetet tona in på dess energi och röst.
Sinnets röst är nedlåtande, dömande och jämförande medans hjärtats röst är tillåtande, kärleksfull, öm och förstående.
Kan du tillåta dig att känna precis som det känns just nu. Vara öm, kärleksfull och förstående inför din situation och även dina tankar – då vet du att du har ändrat frekvens.
Älska mig själv
Älska mig själv. Den största utmaningen för mig, den stora livsläxan är att lära mig älska mig själv. På riktigt känna kärleken till mig, inte min prestationer, inte den snälla och duktiga flickan (kvinnan) – utan mig, älska mig själv när jag är avskalad, naken och skör. Älska mig själv precis så som jag var (och fortfarande inom mig är) när jag föddes. Värd att älskas bara för att jag är jag. Värd att älskas för att just jag kom (och är) till världen.
När försvann den kärleken? Ja, sådana frågor ställer jag mig i process och terapi. Men ändå, den är inte här nu, känslan av egenvärde och kärlek. Jag kan söka orsaker till detta och se att alla, inklusive mig själv har i stunden gjort och gett det bästa de förmått. Orsaken löser inte min känsla även om den förklarar en del och det kan vara skönt för intellektet att förstå. Men till slut inse att se bakåt och gräva neråt kan jag göra i oändlighet, finna djupare lager… och ännu ett… och ännu ett.
Det jag lär mig inom Oneness är att sinnet är föralltid destruktivt och i det här fallet så lär sinnet fortsätta livstiden ut med att döma och jämföra. Sinnet tävlar, slåss och trängs om första platsen. Sinnet blir aldrig nöjd, ger så bara skenet av förnöjsamhet i bråkdelen av sekunder innan det har satt riktningen mot någon ny ouppnåelig strävan.
Så att söka lösningen – kärleken till mig själv – i sinnet är dömt att misslyckas. Att försöka finna mitt egenvärde och min självkärlek i ett dömande sinne är inte bara fyllt med högmod utan dumdristigt också.
Jag behöver gå längre tillbaka än dagen jag föddes för att finna kärleken. För det är trots allt inte helt mina föräldrars förtjänst att jag gavs livet. De är inte de som skapar liv. Livet skänks av någonting större. Livet som getts mig har givits av samma kraft som verkar i galaxer och stjärnan som lyser emot mig. Den som har gett just mig Livet gav allt Liv på planeten. Det är inte en mänsklig prestation – den är gudomlig.
Så om jag verkligen ska finna kärleken till mig själv bör jag söka där, där den gavs. Jag (med sinnets förmåga) kommer aldrig någonsin kunna älska mig själv så som det Gudomliga älskar mig. Jag har inte förmåga att älska L I V så mycket att jag kan skapa det. Men någon har den förmågan. Denna ”någon” valde att Ge Livet till mig, inte av ondo, utan av kärlek. Det är där, i det Gudomliga som vibrerar i mig jag kan finna det jag söker. I mitt sinne förblir det mörker, men i kontakt med min själ så blir det så ljust att jag upptäcker det jag förlorat – kontakten med mig själv… närvaron med Gud.
Välj tacksamhet
När mörkret hopar sig och motståndet växer, när separationen ökar, ensamheten ekar, rädslan flämtar… det är då, om inte förr, det är bra att välja tacksamhet. När det upplevda ser ut som hinder och hot, och världen tycks vara en skrämmande plats då kan jag vara säker på att jag förirrat och nålat fast mig själv i sinnet (läs: egot). När meningslösheten kommer hand i hand med hopplösheten, då är man vilse.
Jag är vilse i mig själv ibland. Jag blir både skärrad och stel av mina egna tankefaror som lurar. Är jag inte uppmärksam så lockas jag lömskt längre in i egots snåriga labyrint. Det är inte mycket som luckrar upp mörkret, förutom kärleken då förstås. Men jag kan ha svårt att finna enhet när jag känner separation, likväl som att vila i tillit när jag är rädd. Kärleken är alltid det självklart bästa valet men är jag förstelnad i mig själv så är det inte alltid enkelt att öppna upp – för kärleken, även om den är inom.
Jag har lärt mig två knep som lurar egot, men de kräver ju att jag först själv listar ut att jag blivit bortförd av det. Men kommer jag på mig själv, vilsen där i labyrinten av oro och ångest, då har jag två vägar att välja (finns säkert fler, men de här två funkar bra för mig). Den ena praktiserar jag ofta, ”stay with what is”, jag stannar med det som är. Jag stannar och genomskådar, betraktar och går djupt i det jag känner. Vad som, jag låter den känsla jag känner vara och jag möter till och med upp den, dränker mig i den. Det är magi, jag lovar… känslan transformeras när den får vara precis så djup, smärtsam och eländig som den är. Den transformeras till det motsatta, rädsla (egots essens) transformeras till kärlek (själens närvaro).
Och det andra tricket jag har, en aning angenämare kanske, är att se åt det andra hållet. När eländet är allt jag inventerar så vänder jag blicken och börjar ”count my blessings”. Räkna mina små och stora under istället. Jag tackar. Jag väljer tacksamhet. Inom mig söker jag upp människor, händelser, kroppsdelar, väder, djur, saker, pengar, mat, vatten, hälsa… att tacka för. Tacksamhet är kärlek. Kärlek är ljus. Och i ljus transformeras mörker… snabbt som attan dessutom.
Poängen är att låta transformation flöda. Egot är själva låsningen. Rädsla är en blockering. Den förstenar. Medans den gudomliga närvaron är flöde, transformation och förändring – i all evighet.
Amen
Om sinnet
Sinnet
Idag styrs människans liv av sinnet. När livets styrs av sinnet, kontrolleras individen av olika idéer, koncept, dömanden och präglingar. Individen är hela tiden splittrad inombords, i kamp och konflikt, eftersom detta är sinnets natur.
Allting har sin plats i universum, och så även sinnet. Tankar, eller sinnet, är ett nödvändigt instrument för att klara av utmaningarna i den yttre världen. Alla framsteg i den yttre världen har uppstått med hjälp av sinnet. Sinnet är nödvändigt för att planera framtiden eller för att reflektera över det förflutna. Utan sinnet, skulle vi gå tillbaka till stenåldern.
Sinnet har sin plats i livet, men när det börjar användas för att tolka och uppleva verkligheten börjar problemen. Du behöver använda sinnet för att planera din karriär eller förstå hur en teknisk apparat fungerar. Men varför behöver tankar finnas där när du äter ett äpple eller betraktar en soluppgång? Sinnet tynger ned dig när du upplever att det finns något verkligt bakom oväsendet som sinnet skapar. Sinnet har blivit som en mekanisk process som ständigt är igång. Det är som en senil gammal tant som muttrar för sig själv, medan du försöker förstå meningen och betydelsen bakom muttrandet. Det mesta av den psykologiska aktiviteten som oro, rädsla och misstro är en automatisk process. De är som leksakståg som om och om igen åker runt på samma spår. Deras olyckor är inte verkliga, inte heller är deras resa.
Oneness inbjuder alla de som söker att uppleva en frigörelse från detta. För detta är en tidsålder av personlig upptäckt och direkt upplevelse.
Sri Bhagavathi Bhagavan
Mitt i nuet
Det finns inget lidande i nuet. Jag vet och förstår, att i mitt nu kan inget lidande existera. Bara och endast om och när jag själv inte är där… i nuet alltså så sveper lidandet in. Oron över morgon, spänning inför mötet på eftermiddagen, sorgen över svunna tider och människor som lämnat, saker jag skulle gjort annorlunda, saker jag vill göra sen… allt är hämtat ur sinnet. Sinnet växlar mellan, dåtid och framtid. Alltid före eller efter. Alltid någon annanstans.
I nuet vibrerar själen. Livet självt. Inte bara mitt liv och min själ, utan hela skapelsen. I nuet finns bara varandet. Det vilsamma varandet. Det kan såklart innehålla handling men inget görande. Jag diskar, jag är där helt och fullt i min handling… i stunden, med det jag gör – jag är där. Jag är med mitt varande med barnen, inte mitt görande. Jag är där med mitt varande i mötet med andra, inte med gamla spörsmål och hemliga agendor, bara där med den som är. Som den är just nu.
Det är inte alltid alldeles lätt att värja sig när sinnet kämpar med sin dragkamp att rucka mig ur nuet, men det går. Jag påminner mig ofta om att här och nu är det bra. Det kan räcka med att fråga mig själv, hur känns det att glädjas i mitt nu?
Meditation
Så gott som dagligen mediterar jag, ibland även två gånger om dagen. Jag tycker det är skönt att när dagen är till ända sätta mig på bänken vid de stora fönstren och stilla mig en stund innan jag går och lägger mig. Det är Oneness som har gett mig närvaron som jag nu så lätt och enkelt tonar in på, den närvaro jag förr trodde mig behöva kämpa eller åtminstone vänta på infinner sig nu med detsamma. Närvaron jag tidigare genom yogan och annat upplevt korta stunder upplever jag nu under hela yogapass och i längre meditationer, nu är det snarare så att jag får kämpa för att komma tillbaka.
När det här skiftet började vet jag exakt, det var sommaren för ett och ett halvt år sedan då jag deltog på mina första OM (Oneness Meditation via nätet). Det var då jag märkte hur jag skiftade om från att ha kämpat med meditationerna, störts av alla tankarna och med kramper i kroppen lidit mig igenom ynka minuter som jag upplevde hur allt tystnade, tankarna skingrades som moln, kroppen stillades, friden infann sig och tiden försvann. Jag var där. Där som jag faktiskt många gånger tvivlat på om det fanns.
Nu vet jag att det finns ett där. Ett tillstånd av lycksalighet och frid. Nu är det inga hinder och barriärer för att nå destinationen, nu är jag framme allt som oftast när jag har intentionen att komma dit och det underlättar om jag stillar mig och sluter ögonen.
Det finns ju oändliga läror och tekniker som erbjuds för den som vill träna sig att komma dit, till det meditativa tillståndet. Inget är lätt till en början, absolut inte att meditera eftersom meditation försätter oss i kontakt med det högre jaget, själen och den som stoppar kontakten är vi själva, alltså sinnet (egot) som inget hellre vill att vi stannar kvar som vi är, dvs fortsätter identifikationen med sinnet och kroppen. Att meditera öppnar upp oss för vårt sanna jag, den eviga livsenergin som vibrerar inom oss och allt levande. Att meditera är att finna sanningen om oss själva och sticka hål på illusionen att vi enbart är kött och blod.
Att meditera kräver mod, mod att stanna kvar och ”gå igenom” – låta skiftet ske. Skiftet där sinnet släpper kontrollen och själen får ta vid. Det är en resa, den vackraste av dem alla. Och den sker inte bara i det inre, resan börjar där men sedan ligger världens alla hav öppna.
Inre barnet
Eckhart Tolle pratar om våra smärtkroppar. Jag ser dessa som en spegling av det lilla barnet i oss. Det rädda, det övergivna, det ensamma, det sorgsna, det vilsna lilla barnet. Det är den smärtan som ger sig uttryck som smärtkroppen som oftast och helt självklart kolliderar med andras smärtkroppar. Alltså de små sårade barnen inom oss som möter varandras små sårade barn.
Jag tror att vi alla bär dem inom oss. För det vore väl konstigt annars om vi inte hade några obearbetade känslor och upplevelser sedan barndomen, sådana som vi inte getts möjlighet att uttrycka och känna, att läka. Känslor som ebbat ut på annat vis eller paketerats och gömts undan väl.
Även om vi bär de sårade barnen inom oss så tror jag att det gör stor skillnad för den lilla gossen eller flickan där inne om vi blir medvetna om dess existens. Om vi som vuxna jag börjar se och ta hand om den lilla inom oss. Jag känner att jag läker när jag ser lill-Fia inom mig, ser henne, vet hennes rädslor och känner till hennes känsla av övergivenhet och ensamhet. När jag förstår att hon finns, och att hon är rädd och sårad många gånger kan jag stanna till och omfamna henne. Stanna och vara där vid hennes sida. Bara stanna, hålla hennes hand, lyssna – vara där.
Minns själv när jag var barn och nu även som vuxen att jag blir irriterad när någon nära och kär säger till mig, det där var väl inget att vara ledsen över. Det där är väl inget att vara rädd för. Jag aktar mig noga för att säga det till mina barn. Jag låter dem äga sin rädsla, sin sorg och sin ilska. Istället ber jag om kraft att våga stå kvar, som den vuxna mamman jag är och inte fly in i min smärtkropp, mitt lilla barn Jag ber om styrkan och förståndet att stå kvar, hålla om, lyssna om de vill prata, men mest vara där och låta det som de känner och upplever vara som det är. Jag litar till att människan som system har allt den behöver för att läka, även sorger och lidande. Men jag tror det gör det bäst i en famn så kär.
Omfamna själen
… omfamna livet!
Själen är vår andliga kropp. Men utan den fysiska kroppen skulle själen totalt integreras med det högre medvetandet, alltet, bli ett med allt annat liv både här på jorden och i hela kosmos. Det är just tackvare kroppen vi kan uppleva än mer av det gudomliga. Genom våra sinnen så ges vi varje dag, varje minut, varje sekund något att uppleva.
Sinnet är också där, som en fantastisk resurs, tackvare sinnet så kan vi kommunicera, förstå, integrera med varandra mentalt. Sinnet kan kanske ses som en motor som för oss framåt. Jag brukar beskriva sinnet som en apporterande hund, den står där och viftar på svansen och vill ha bollen kastad. Älskar inget mer än att springa på sitt uppdrag och komma tillbaka igen med uppgiften slutförd, avklarad.
Problemen uppkommer (som jag ser det) när vi inte förstår och tillåter själen vara chauffören som kör och sinnet motorn som tar oss fram. Låter själen vara den som kastar bollen och sinnet den som springer på apport. Eller ännu hellre, låter själen få vara både pilot, steward, reseledare, guide och värd på vår livsresa och helt och fullt tillåter oss att njuta av den.
Nu har jag kanske ett litet försprång eftersom jag är medial och haft kontakt med andra väsen och andar och bara vet inom mig att det är sant, själen lever förevigt. Det må vara till hjälp. Men ändå är jag lika invan som du att låta sinnet vara den som styr, sinnet som är präglat (och många gånger kuvat) av miljö, uppväxt, arv, sociala koder och spel. Det sinnet som hämmar livsflödet. Sinnet som känner mentala begränsningar, rädslor och bojor. Alltså illusioner. Illusioner av gamla minnen, filmer och berättelser som går på repeat om och om igen. Ropar vargen kommer… och håller oss gömda inom oss själva. I egot.
När jag låter sinnet styra mitt liv, så har det tendens att bomma igen och försegla livspulsen, till slut står jag där och har lyckats tråckla på mig tvångströjan igen.
När jag låter själen vara den som styr mitt liv ser jag mig själv stå ute på öppen vidd, med den vidsträckta himlen ovanför. Jag står med utsträckta armar och snurrar runt runt… i en avslappnad och glädjefull dans som säger, jag litar på dig, för mig dit du vill!
Let go, let God, är mitt favoritcitat just nu.