Artiklar med etiketten ‘släppa taget’
Släppa kontrollen
Jag har min grundtro till Gud, att någonting stort och kärleksfullt råder. En kraft som skapat mig, dig, jorden och galaxer. Livet är skapat i ren magi, så är det ju verkligen. Och trots att jag förstår att det är just så – magiskt – så hamnar jag ändå lätt i tvivel. Och när tvivel kryper under mitt skinn så tror jag ofta att lösningen ligger i att ta kontroll. Fast jag vid närmre eftertanke vet att tvivel motas med tillit. Tillit till att Gud råder och att allt är omhändertaget. Att jag är omhändertagen och att även lilla jag och mitt enkla liv ingår i en gudomlig plan.
Ikväll hänger jag min meditation åt att stilla betrakta vart jag håller kontroll (och alltså rädsla) och ber Gud om hjälp att släppa taget om min kontroll och lämna över allt till den gudomliga planen, planen som jag sällan ser men vill vandra i tillit. Den gudomliga planen som jag vet vill mig väl.
Musik till meditationen;
Min kropp
Jag vill lära mig släppa taget och inte bara till vardagen och livet i stort och smått utan även släppa taget till min kropp. I den mening att jag länge försökt utöva kontroll över den. Jag vill verkligen låta den leva i frid. Några kilon hit eller dit spelar ingen roll. Det är hur jag ser på den, hur jag dömer och granskar som förminskar dess värde, inte vågen.
Jag vill leva fridfullt och skönt. Ha ett bra liv, där jag trivs med de mina, det jag arbetar med, den jag är och med min boning – kroppen. Ett liv där jag slappnar av och förmår njuta av det livet ger men också slappnar av och njuter i kroppen.
Min kropp är magisk, den är ett skimrande energifält och när jag stillar mig så känner jag hur det glittrar in i minsta cell. Helt fantastisk är den! Och den är självgående och självläkande. Den är klok och vis. Den visar mig mina behov. Och den vill mig alltid väl.
Så sorgligt att jag sett den som en fiende och inte förstått att den är min bästa vän.
Under ytan
Som medberoende är det lätt att krampaktigt hålla kvar och också kontrollera situationer, personer och livet. Vi pratar ofta om att lösningen är att släppa taget. Och när jag står där och krampaktigt håller så förstår jag inte den enkla instruktionen – släpp taget. Jag är rädd, jag håller och kontrollerar. Som om jag håller hårt om tampen i rädsla att jag själv förliser. Och tror att just min egen insats är den som ska stå emot, bära kraft och rädda både mig själv och andra. Det blir så makalöst smärtsamt att hålla alla tamparna – kraften försvinner och ändå hålls greppet krampaktigt kvar. Det borde ju vara så enkelt att ta till sig de välmenade orden – släpp taget.
Så fick jag höra någon berätta på mötet här i veckan hur denne beundrat och iakttagit en surfare som som njöt av de stora vågorna. Och han hade efteråt frågat surfaren hur gör du för att komma upp när du trillat i, hur vet du vart du ska simma där under tumult av vågor. Jag slappnar av och vet att jag flyter upp till slut, svarade surfaren.
Och just de orden klickade för mig. Släpp taget är detsamma som att slappna av. Slappna av vet jag hur jag gör, det kan jag ta till mig. Och mina egna ord och övertygelser gjorde sig påminda; Allt löser sig. Allt är omhändertaget. Lev ansträngningslöst.
Med andra ord, så fort oron/rädslan smyger sig på eller hugger in så väljer jag att istället för att kontrollera att slappna av. Lita på livet. Lita på processen. Lita på att jag är buren och att jag flyter upp – utan ansträngning. Och vem vet, med den inställningen så kanske jag inte ens hamnar under ytan.
Let go
… let God
Nu har jag varit för mycket i huvudet igen. Försökt tänka ut lösningar, sökt svar utanför mig själv och försökt styra ihop mig själv och livet. Det slukar energi, jisses vad trött jag var igår.
Ihop med den tärande tröttheten så pockade något inom mig, något ville få sitt uttryck. Jag jag och letade bland mina böcker för att se om det var till någon ”det” drogs, jag satte mig för att skriva för att se om ”det” ville ut… så till slut kom jag på det, eftersom jag var så slut. Mina krafter var bokstavligen uttömda och jag kunde inte tänka ut varför; var det något jag ätit eller höll jag på att bli sjuk? Och där mitt i all kraftlöshet så kapitulerade jag inför min egen trötthet och kände att det enda rätta att göra innan jag släpade mig upp i sängen var att meditera – tona in. Så jag tände ljusen vid mitt altare, satte på skön musik och satte mig för att be – om hjälp.
Och det är där jag ska vara, jag har skrivit om det förut, jag behöver vara i min hjälplöshet. Släppa kramptaget om rodret och lämna över. Allt. Trötthet, jobb, inkomst, relationer, tillfrisknade, hälsa… allt behöver jag lägga i händerna på Gud.
För jag vet ju att jag vet ingenting om hur, var, när. Ingenting. Jag kan bara gissa, men så fort jag gissar och ”leker Livet” så uppehåller jag mig utanför det (livet) och allting blir så himla tröttsamt.
Mitt jobb är inte att bekymra mig, planera, rodda mitt liv. Det gör Gud med både lätthet och glädje – och kärlek. Och när jag står där stelfrusen och sömnig och krampar om rodret så kan Gud inte ta över, lägga sin hand över manövreringen och styra kursen åt mig. Det går inte förrens jag ger vika om mina stela fingrar och säger; Let go… let God.
Sorgemodell
På tal om släppa taget så försöker jag landa i – att släppa taget om sommaren. Den här sommaren har varit en gåva till mig och min familj, fylld av insikter, processer, läkning, glädje och bara-vara-liv och så denna ljuva värme och alla dagar med sol och bad. Vad mer att önska, den har varit fulländad sommaren 2014 för mig. Ändå sörjer jag. Sörjer att den är slut. Kan inte riktigt acceptera det ännu. Är inte där. Vandrar stilla någon annanstans i min sorgeprocess. Vandrar fram och tillbaka där i mitten. Vet att det behöver vara så. Accepterar inte förlusten ännu, men accepterar att jag är i en sorgeprocess. För sorger, det vill säga förluster, omger oss alla och är en del av livet – även att färdas känslosamt i sorgeprocessen oavsett om vi sörjer en vän som dött eller en sommar som har förflutit. Precis som allt annat livet skänker oss så tillhör sorger en del av livets skörd.
Jag tror på sorgens faser så som Elisabeth Kübler-Ross beskriver dem, eller Kübler-Ross-modellen som den kallas.
- Chock
- Förnekelse
- Ilska
- Förhandling
- Depression
- Acceptans
Här kan du läsa mer om modellen, eller googla vidare. Vill också tipsa om Elisabeths bok Döden är livsviktig.
