Artiklar med etiketten ‘sorgsen’
Salig röra
Fylld av energi och motivation har jag rensat i röran. Jag läser otroligt mycket böcker och skriver på nått (lite smått) hela tiden, så min saliga röra blir av alla dessa böcker, anteckningsböcker, lappar och papper. Men så kom inspirationen (från Gunilla) och energin efter sorgekursen och full med iver sorterade jag tre skåp och min arbetsplats.
Jag känner hur saker och ting struktureras upp. Ber om att mitt skrivande ska göra detsamma. Jag älskar egentligen struktur och ordning.
Sorgekursen fortsätter steg 2 i helgen. Jag ser framemot det. Känner hur sorgen kan vara ledsagaren till glädje och livsenergi. Jag tror på att möta det inre, möta det vi går och bär på.
Det bubblar mycket livsenergi i mig. Och med tanke på sorgen till mamma så är hon med mig varje dag men istället för att känna mig just sorgsen vid tanken på henne så blir jag bara glad. Just nu känner jag ingen saknad, mer en glädje att hon är kvar.
Köpte mig en bukett rosor idag. Bara för att – jag känner mig kär i mig själv och livet!
Vårkänslor
Jag åker aldrig karuseller men kan tänka att det är så där extra pirrigt och förväntansfullt alldeles när Bergodalbanetåget startar. Precis som våren, det är som allra bäst när asfalten öppnar upp sig, de sista snödropparna letar sig ner i rännan, fåglarna sjunger för full hals och solen strålar som aldrig förr – då känns livet i mig extra hoppfullt och pirrigt. Då vet jag att det bästa är att vänta. Sommaren är på intåg och det med dunder och brak.
Idag har jag rullat ut yogamattan på altan och virat in mig i farmorspläd och gassat vårsol med en kopp thé i handen. Livet vaknar i mig, mer hoppfullt idag än för några dagar sedan. Kanske är det våren eller så går sorgen i cykler. Lämnar ett tag för att svepa in igen. Hursom, den får komma när den kommer. Sorgen behöver sitt utrymme likväl som glädjen. Undrar om jag inte har mer tillbakahållen glädje än sorg i mig. Eller så har jag undanhållit dem båda. Nu är jag inte rädd för att möta sorgen nå längre, även om det inte känns så himla lattjan när den kommer, men det är väl så det är med sorg – den är sorgsen.
Livsglädjen vill jag finna, den där sanna bubblande och sprittande glädjen. Den barnsliga livsnyfikna glädjen. Källan till den ligger med all säkerhet där under sorgen. Jag tar en dag i taget, låter den visa sig som den vill vara och möter de känslor jag ska möta. Vet att det är inte min uppgift att styra känslorna, enbart acceptera dem som de är och välkomna dem när de kommer.
Livrädd att stanna upp
Jag gillar att skrutta runt här hemma, är riktigt tillfreds med det faktiskt. Skulle jag aldrig trott om mig själv förr om åren när jag stressade runt i mina businesskläder med huvudet fullt med agendan och alla ”måsten”. Att vara hemma och vara nöjd var för mig så hotfullt att jag till och dömde människor som var det. Aldrig för mitt liv skulle jag vilja byta ut mitt ekorrhjul mot tystnaden och stillheten. Jag trodde det viktigaste uppgiften med livet var att hinna med så mycket som möjligt, skynda sig fram och vara extremt produktiv och duktig. Ju duktigare ju bättre.
Jag bespottade dagar hemma, jämrade mig över dagar jag var sjuk och släpade med barnen på alla möjliga aktiviteter bara för att jag var livrädd att stanna upp. Stanna upp = känna. Känna = smärta. Smärta = sorg, ensamhet, tomhet. Så jag jagade vidare efter det motsatta, glädje, aktivitet, vänskap… fyllde och fyllde.
Det gjorde ont att stanna upp i början, det måste jag medge. Det var skitläskigt! Jag var rädd, sorgsen och bitter. Jag led… till en början. Men jag slutade fly. Jag slutade jaga. Och nu har jag suttit här hemma ett par år och inser att jag har det så bra. Jag lever i kontakt med mig själv. Jag har funnit en mening, ett lugn och en inre frid inom mig som jag aldrig någonsin skulle kunna finna utanför. Det är här, inom jag har allt jag behöver. Allt jag behöver när jag öppnar dörren och besöker världen.