Bara för i dag, stanna upp, inte sen, utan nu,
och andas in.
Bara för i dag, stanna upp, inte sen, utan nu,
och andas ut.
Bara för i dag, stanna upp,
och se dig omkring.
Bara för i dag, stanna upp,
se allt det vackra.
Bara för i dag, stanna upp,
och känn.
Bara för i dag, stanna upp,
känn innerligare.
Bara för i dag, stanna upp,
och le.
Bara för i dag, stanna upp,
och le med hela Dig.
Bara för i dag, stanna upp,
och le emot Dig själv.
Savita
Jag gillar att skrutta runt här hemma, är riktigt tillfreds med det faktiskt. Skulle jag aldrig trott om mig själv förr om åren när jag stressade runt i mina businesskläder med huvudet fullt med agendan och alla ”måsten”. Att vara hemma och vara nöjd var för mig så hotfullt att jag till och dömde människor som var det. Aldrig för mitt liv skulle jag vilja byta ut mitt ekorrhjul mot tystnaden och stillheten. Jag trodde det viktigaste uppgiften med livet var att hinna med så mycket som möjligt, skynda sig fram och vara extremt produktiv och duktig. Ju duktigare ju bättre.
Jag bespottade dagar hemma, jämrade mig över dagar jag var sjuk och släpade med barnen på alla möjliga aktiviteter bara för att jag var livrädd att stanna upp. Stanna upp = känna. Känna = smärta. Smärta = sorg, ensamhet, tomhet. Så jag jagade vidare efter det motsatta, glädje, aktivitet, vänskap… fyllde och fyllde.
Det gjorde ont att stanna upp i början, det måste jag medge. Det var skitläskigt! Jag var rädd, sorgsen och bitter. Jag led… till en början. Men jag slutade fly. Jag slutade jaga. Och nu har jag suttit här hemma ett par år och inser att jag har det så bra. Jag lever i kontakt med mig själv. Jag har funnit en mening, ett lugn och en inre frid inom mig som jag aldrig någonsin skulle kunna finna utanför. Det är här, inom jag har allt jag behöver. Allt jag behöver när jag öppnar dörren och besöker världen.