Artiklar med etiketten ‘Tacksamhet’
youtube
Kika gärna in på mina senaste klipp på youtube, kanalen heter Savita Sofia Norgren.
Love my body
It’s not a matter of why I should love my body … it’s a question of why not?
Såg att Allison Kimmey skrivit detta på sitt Instagram idag och det fick mig att tänka till ännu djupare. Det är så sorgligt att jag letat fel på min kropp under alla år, och alltid tyckt mig finna något som inte är bra nog; vikt, längd, hårkvalite, rynkor, blemmor, ärr … Stackars kropp. Tänk att ständigt bli utsatt för detta dömande, nedlåtande, nedvärderande. Hemskt!
Kroppen är som den är. Den gör sitt allra allra bästa för att göra mig tillfreds och nöjd. Den försöker omedelbart återställa balans och hälsa då jag varit sjuk eller ansträngt mig för mycket. Den signalerar mina grundläggande behov av mat, vatten, sömn, gemenskap och aktivitet. Den vill mig väl. Så väl. Den är min ständige följeslagare genom detta liv, och min enda livslånga relation.
Självklart ska jag ge den all min kärlek. Den förtjänar min vänlighet, förståelse, empati och tacksamhet. Oerhört med tacksamhet förtjänar den.
Att älska kroppen är ingen förälskelse som drabbar mig, det är ett val och ett beslut jag gör. Jag väljer att känna mig belåten och tillfreds. Att acceptera min kropp som den är – det är en kärleksfull handling. Jag kommer till ro med min kropp. Friden infinner sig, kärleken sprider sig. Att älska kroppen är ett val och ett beslut jag tar.
Tacksam
Att föra sig själv till tacksamhet är det snabbaste sättet jag vet för att förbättra måendet. Det finns alltid något att vara tacksam över, och vid närmare eftertanke så har vi oändligt mycket att vara tacksamma över.
Jag kan lätt dra in mig själv i klagomål, oro, grubblerier och rädsla. Och när tankarna fått spinn så skenar det lätt iväg i katastroftankar. Och när tankarna mörknar och hopar sig så drar kroppen på sig stress och spänning, alarmsystemet gör beredskap. Andningen kortas av, axlarna åker upp, käkarna ihop, ryggen spänns, huvudvärken slår till … Och när allt lyser rött i kroppen är det ganska svårt att återfå kontroll. Att återställa balans och återfå harmoni.
Då hämtar jag hem mig själv lättast genom att stanna upp och se mig omkring. Se ut genom fönstret och betrakta naturen, eller ännu hellre gå ut och ta ett andetag av vår friska luft. Sakta in och reflektera över vad som är bra, vad som faktiskt fungerar, och vad som är gott. Och när jag väl börjar tänka på vad jag är tacksam över så uppenbaras liksom bara mer och mer som gör mig tacksam.
Och det är ju så j-a (ursäkta uttrycket) coolt med tacksamhet, för det största för mig är inte att ändra mitt mående, jag är egentligen väldigt trygg med hur jag mår, alltså även när jag mår ”dåligt” – men det coola med tacksamhet är att det är autobahn/snabbkassan/quickfix’et till att attrahera det du önskar. Attrahera mer att vara tacksam över. Attrahera överflöd.
För lagen är så, att det du sänder ut är det du får tillbaka. Så har du ingen aning om vad du vill attrahera (på tal om tydliga intentioner här i tidigare inlägg) så funkar alltid tacksamhet. Gör det till en vana att uttrycka tacksamhet så får du se vad som händer.
Tacksamhet
Har gått de senaste dagarna med stresspåslag och lite bitterhet och klagan i mig. Rört mig i ett tillstånd av att leta fel och gnata. Blev så himla trött på mig själv och min attityd, funderade vad det kom ifrån. Men så bestämde jag mig för att vända skutan av negativa tankemönster och kom på att jag inte övat genuin tacksamhet på ett tag. Tacksamheten hade blivit bortknuffad av min klagan.
Så imorse innan jag gick upp ur sängen så tränade jag min tacksamhet genom att uttrycka den (för mig själv i mitt inre) till minst 10 saker i mitt liv. Och vips så kände jag mig lättare och gladare. Det finns ett bot mot negativa tankar och beteenden – att vara tacksam är en nyckel för mig.
Oro
Medans jag lär mer om mig själv genom livsprocessen så inser jag hur lätt jag har att falla in i oro. Oro verkar vara ett tillstånd dit jag gärna återvänder, omedvetet oftast förstås. Och jag skriver gärna, eftersom jag tror att de flesta tillstånd är något vi själva i mångt och mycket skapar, oavsett om de känns jobbiga att vara i såsom oro, eller självömkan, ånger, skuld, skam osv. För på något omedvetet plan så får jag ändå en payoff av att vara i tillståndet – oro.
Resultatet av min oro är i allafall att jag berövar mig själv och de mina min närvaro i nuet. Oro griper tag i mig och för mig alltid till framåt i tiden, vad ska jag jobba med nästa år, hur ska det gå med detta, vad händer om vi inte har råd, hur ska jag göra om jag inte orkar, vad ska hon tycka, hur ska vi göra på jul … nyår. Jag låter tankar som oroar mig stjäla mitt nu.
Payoffen är då och som oftast med dessa mindre angenäma tillstånd att jag slipper vara delaktig i det som sker, oron befriar mig liksom från ansvar. Här sitter jag och oroar mig, alltså kan jag inte vara till nytta för mig själv, andra eller livet. Jag återkommer en annan dag när oron gått sin väg.
Men den försvinner givetvis aldrig, oron får aldrig nog, den vill äta upp mer av mig och min tid. Den bara ökar och ökar ju mer jag hänger mig åt den.
Oron är min ursäkt från att kliva upp ur sängen, kamma mig och stå till tjänst. Den berövar mig mitt nu, mitt liv, min dag.
Att ge sig in i en match med oron är ingen idé, den vinner alltid våra ronder har jag märkt. Däremot har jag lärt mig att bästa bot mot oro är tacksamhet. Helt enkelt kurera mig med en stor dos tacksamhet, gärna utspritt flera gånger om dagen. När jag är tacksam så tvingas mitt sinne att återvända från sin framtidsresa till nuet. Jag behöver vakna upp och se mig omkring vad jag har att vara tacksam över. Tacksamhet får (tillskillnad från oron) mig att möta mig själv, de mina och livet igen. Istället för att vara där blir jag här.
Kom ihåg att oro definieras som handlingsförlamning i nuet.
Älska dig själv
Wayne W. Dyer
Tacksamhetsvideo
Hur svårt kan det vara?
Jag har inte för egen del upplevt krig, svält, fattigdom, könsstympning, cancer, bortgifte, ebola… så jag menar hur svårt kan det vara att leva i tacksamhet. I fullständig tacksamhet. Jag är mitt i livet, ett underbart liv på fredad plats på denna vackra jord. Jag lever och har fått gåvan att leva ett harmoniskt liv. Ett gott liv, med familj, vänner, hälsa, arbete, mat, hem – ett liv i kärlek. Jag har allting på min sida i livet, allt är tillrättalagt för att jag ska kunna leva på riktigt, så som jag allra helst vill leva och uppfylla mina innersta drömmar. Allt är möjligt.
Så hur svårt kan det vara. Vissa stunder ser jag inte skogen för alla träden, det vill säga ser inte livet för alla rädslor. Rädslor som bara är hjärnspöken, en del gamla upplevda minnen och vissa bara på-låtsas-spöken. De hotar mig inte nu, kanske aldrig har gjort. Mitt liv är fridfullt. Det finns inget i mitt liv som hindrar mig från att leva, på riktigt, fullt ut i båda glädje och tacksamhet till mitt liv, förutom dem då, hjärnspökena. Så jag tar till mig orden från Johannes Hansen och säger, fuck your fears – fuck my fears!
Livet är här. Det är nu. Och det vill jag leva i glädje och tacksamt. Men framförallt vill jag leva det utan rädslor. Och jag tror att det är just det som är lösningen ur min egen sinnesfälla, att leva (läs: gå till handling), trots alla rädslor, för de är så de skingras när jag lever mig rakt igenom dem.
Välj tacksamhet
När mörkret hopar sig och motståndet växer, när separationen ökar, ensamheten ekar, rädslan flämtar… det är då, om inte förr, det är bra att välja tacksamhet. När det upplevda ser ut som hinder och hot, och världen tycks vara en skrämmande plats då kan jag vara säker på att jag förirrat och nålat fast mig själv i sinnet (läs: egot). När meningslösheten kommer hand i hand med hopplösheten, då är man vilse.
Jag är vilse i mig själv ibland. Jag blir både skärrad och stel av mina egna tankefaror som lurar. Är jag inte uppmärksam så lockas jag lömskt längre in i egots snåriga labyrint. Det är inte mycket som luckrar upp mörkret, förutom kärleken då förstås. Men jag kan ha svårt att finna enhet när jag känner separation, likväl som att vila i tillit när jag är rädd. Kärleken är alltid det självklart bästa valet men är jag förstelnad i mig själv så är det inte alltid enkelt att öppna upp – för kärleken, även om den är inom.
Jag har lärt mig två knep som lurar egot, men de kräver ju att jag först själv listar ut att jag blivit bortförd av det. Men kommer jag på mig själv, vilsen där i labyrinten av oro och ångest, då har jag två vägar att välja (finns säkert fler, men de här två funkar bra för mig). Den ena praktiserar jag ofta, ”stay with what is”, jag stannar med det som är. Jag stannar och genomskådar, betraktar och går djupt i det jag känner. Vad som, jag låter den känsla jag känner vara och jag möter till och med upp den, dränker mig i den. Det är magi, jag lovar… känslan transformeras när den får vara precis så djup, smärtsam och eländig som den är. Den transformeras till det motsatta, rädsla (egots essens) transformeras till kärlek (själens närvaro).
Och det andra tricket jag har, en aning angenämare kanske, är att se åt det andra hållet. När eländet är allt jag inventerar så vänder jag blicken och börjar ”count my blessings”. Räkna mina små och stora under istället. Jag tackar. Jag väljer tacksamhet. Inom mig söker jag upp människor, händelser, kroppsdelar, väder, djur, saker, pengar, mat, vatten, hälsa… att tacka för. Tacksamhet är kärlek. Kärlek är ljus. Och i ljus transformeras mörker… snabbt som attan dessutom.
Poängen är att låta transformation flöda. Egot är själva låsningen. Rädsla är en blockering. Den förstenar. Medans den gudomliga närvaron är flöde, transformation och förändring – i all evighet.
Amen
Bhagavan om
… tacksamhet
Det finns två slags människor i denna värld. De som utnyttjar andra för att ta sig fram i livet. Det är den första sorten. Det finns andra som upplever att de blir hjälpta av allting och alla i sitt liv. De är dessa som är tacksamma. Att se att du uppstår medberoende av allt annat är födseln av tacksamhet.
Du är vad du är inte p.g.a. att du har valt det, utan situationer, händelser, naturen, människor, hela universum har bidragit till att du är den du är. Dina föräldrar, bröder, systrar, vänner, lärare, grannar, samhället, alla har spelat en roll i ditt liv. Du är inte ensam i detta firande av livet, utan medföljs av allt och alla.
Allt liv är endast en resa mot en destination – det gudomliga. Precis som vatten från floderna från olika håll flödar in i havet, leder alla händelser och situationer, vare sig bra eller dåliga, smärtsamma eller njutbara, vackra eller fula, dig till det Gudomligas famn.
Sri Amma Bhagavan
Tacksamhetsnivå
En person med hög medvetandenivå har också hög tacksamhetsnivå.
Sri Amma Bhagavan
Känslor som kärlek, medkänsla, tacksamhet, etc är i direkt proportion till medvetandenivåer. När medvetenheten ökar, blir man uppvaknad. När man blir uppvaknad, blir man fri från sinnets grepp. En sådan person kommer också i kontakt med sin Gudomlighet och upplever den Gudomliga Närvaron. Kärlek, medkänsla, tacksamhet, etc är alla olika aspekter av Herren. Därför, när medvetenheten ökar, kommer du närmare din Gudomlighet och upplever mer av det Gudomliga. Sök efter att höja medvetenhetsnivån och därmed Sankalpa. Sök den gudomliga närvaron.
översättning
Pia Shoshanna Anderberg