Artiklar med etiketten ‘Terapi’
Njuta
Jag är egentligen inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte haft förmågan att leva medans livet begav sig.
Minns terapeutens ord ”Du ska leva Savita!” Något han upprepade ofta till mig, när vi sågs i stödgruppen för medberoende. Jag släppte taget om gruppen, eller snarare blev vi ”gamlingar i gemet” utslängda efter en tid, då det var dags att stå på egna ben. Stödgrupper, terapi, 12-stegsprogram är ju ändå bara verktyg till det riktiga livet. Det vi kanske inte har förmåga eller mod till att leva.
Leva är som med kärlek, det blir för flummiga (eller stora) ord för mig. Jag får liksom inte grepp om dem, jag förstår dem inte. Kärlek har jag skrivit om förut. Men orden från terapeuten har följt mig, hur fasen lär jag mig att leva?
Jag har tänkt mindfulness, Carpe Diem, bara för i dag … men ändå inte hamnat helt rätt. Så började jag tänka på njutning. När jag njuter så upplever jag livet. När jag njuter så är jag mindful, jag är där liksom. När jag njuter slappnar jag av och släpper in kärleken (= friden) i mitt liv.
Min intention med livet är numer, att njuta av det. När jag en vacker dag färdas till andra sidan vill jag se tillbaka på mitt liv och känna: Wow, vad jag njutit och uppskattat det!
Medberoende
För alla er medberoende så vill jag bara skriva några rader om att mitt beteende, min rädsla och mitt kontrollbehov har ersatts i mångt och mycket med glädje, frid och trygghet. Det är helt fantastiskt vilken skillnad det är på hur jag mår nu och hur jag mådde förut.
Jag har mycket att tacka för det, först och främst min egen vilja till läkning. Att jag insåg att jag också bar ett problem, alltså ett beteende och (med)beroende och att det dåliga måendet som kom av mitt beteende inte berodde på hur människor och livet tedde sig mot mig utan berodde helt och hållet på mig själv. Jag ägde mina problem och ansvar över mitt mående. Så jag tog (och tar mig fortfarande ibland) ur självömkan – offerkoftan. Och det gjorde jag tackvare 12-stegsprogrammet, dvs genom att jobba i stegen med min sponsor. Hon är jag enormt tacksam för. Jag känner också att åka iväg på Anhörigvecka och Vuxetbarnvecka hjälpte mig, precis som terapin jag gått i och och fortsätter gå i.
Så mitt råd om du önskar ha något, är att inse att du också äger ett beteende som orsakar problem i ditt liv och sök hjälp för att ändra det du kan – det vill säga dig själv.
Medberoende – mönster och karaktärsdrag
Medberoende – löften
Alla känslor
Möter dagligen en inre konversation om att vissa känslor inte är tillåtna. Att vissa, det vill säga ”de dåliga” behöver gömmas eller tas sig förbi eller ändras. Och som tur är kom jag i kontakt med terapi och Oneness. Genom terapin har jag lärt mig att våga tillåta känslorna att upplevas. Och detsamma är det med Oneness, jag lär mig att stanna med det som är. Stanna med känslan som känns.
Och det bästa av allt, är att jag lär mig att alla känslor, precis alla, är en del av att vara människa. Jag behöver både, avund, vrede, sorg… – alla känslor är livsnödvändiga för att vara en hel människa. Det är när jag inte accepterar dem som jag lider. Känslan i sig kan vara smärtsam men det stora lidandet skapar jag själv genom mitt motstånd mot det jag känner.
Någonstans präntas vi in att vissa känslor inte är tillåtna, eller kanske till och med farliga. Vi präntas in det av andra människor som blivit itutade samma koncept.
Och jag tror helt och fullt att jag lider som mest när jag inte accepterar det som pågår i mitt liv och i mitt inre. När jag kan finna ro med att det är som det är, det känns som det känns – det finns inget att ändra – så infinner sig friden.
Jag kanske då kan se att det jag avundas är något jag längtar efter. Och att vreden är en energi som kan bli till en positiv kraft i mitt liv. Att sorgen är vacker och full av kärlek. Det gör inte att det känns mindre men det gör att jag släpper kampen mot det som är naturligt i oss alla – känslorna. Jag tillåter mig att känna. Jag tillåter mig därmed att vara människa, med allt vad det innebär, tårar och skratt, i regn och solsken. Vad vore livet utan motsatser? Vem vore jag utan alla mina känslor?
Andligt liv
Andlighet är nyckeln till all annan utveckling.
Sri Amma Bhagavan
Jag läser mycket. Förkovrar mig just nu djupare i Oneness, En Kurs i mirakler och Marianne Williamson böcker om detsamma, ACIM. Jag förstår sammanhang, jag ser enhet (Oneness) inom dessa läror och även min tolkning av Bibeln. Samesame, men med olika röster och ord.
Som jag ser det och förstår det så har jag mitt medvetna jag och mitt omedvetna jag. Mitt medvetna jag är den delen av sinnet jag dagligen rattar livet ifrån, men eftersom jag inte alltid kommer dit jag tänkt mig så beror det på allt omedvetet som styr mig inifrån som har en helt annan agenda. Inom NLP, coaching och terapi möter vi ständigt med dessa två delar, det medvetna och det omedvetna. Att bli medveten om det omedvetna är en otrolig befrielse. To see is to be free. Om jag kan se vad inom mig själv som stoppar mig och ännu hellre förstå dess goda intention så transformeras en stor del del av blockeringen… ibland kanske hela.
Men där jag är nu och det som jag upplever är sanningen och vägen för mig är att knyta an till inte mitt medvetna jag och inte mitt omedvetna jag utan mitt högre jag. Vi är identifierade med fel sinne, enligt en kurs i mirakler och vi blir fria när vi identifierar oss med det gudomliga sinnet. Själen kallar jag det och inom Oneness säger vi my divine, min gudomlighet.
När jag vågar släppa min egen agenda (mitt medvetna jag) och min dolda agenda (mitt omedvetna jag) och istället ge mig hän till Guds plan, Guds väg så lever jag livet fullt ut. När jag kapitulerar helt och lägger mitt liv i någonting mycket större än mig själv då blir jag fri. Andligheten är för mig nyckeln till alla lås, den är till och med större än alla lås, när jag lever i kontakt med själen så finns inga begränsningar av vare sig tid eller rum.
Gud för dig är allting möjligt.
Gör med mig vad du vill.
1 Mos 18:1
1 Kor 1:26-31
Min anknytning
Det känns som en längre tid, då jag närmat mig min anknytning till mig själv. Men egentligen så har det ju inte alls pågått länge. Under större delen av mitt liv har jag varit helt ovetande om att jag haft en liten tös inom mig, jag har inte ens vetat av henne och alltså inte haft en tillstymmelse till förståelse om hennes behov. Levt omedvetet med andra ord. Först för några år sedan när jag gick en kurs på Bara Vara och terapeuten envisades så med att påtala att jag hade ett barn att ta hand om och att hon fanns inom mig började jag hajja till, inte av egen insikt utan av att terapeuten upprepade sig gång på gång och jag förstod att hennes medvetenhet (läs: envishet) visade mig min omedvetenhet. Men där och då var jag inte kapabel att omfamna henne fullt ut. Det var som att jag för första gången stod utanför hennes flickrum, nervöst knackade på, med raska steg gick in och kramade henne med en ryggdunk och flydde ut igen. Sen dess visste jag om var hon satt och gömde sig men jag återvände inte nå mer.
Genom Oneness och terapi så har jag funnit modet att vända tillbaka för att lära känna henne. Lyssnat och varit där. Tagit in hennes berättelser och försökt förstå varför hon sitter där hon sitter. Känt hennes rädsla för att gå ut. Nu vet jag exakt vad hon är rädd för. Jag ser vart det kommer ifrån. Jag förstår vad hon hade behövt men inte fått. Jag vet vad hon lider av. Nu vet jag.
Nu vet jag också vad jag måste göra. Jag har erkänt min skuld för att ha övergett henne. Jag har förlåtit mig själv. Nu är det sista steget kvar, det kanske svåraste av dem alla – jag behöver knyta an till henne så djupt att hon blir jag. Jag ska visa henne världen, så som hon aldrig sett den förut. Jag måste ta hand om henne och vara hennes trygghet när hon är rädd. Precis där är jag nu. Jag ska bära henne och vara hennes stöd så länge hon behöver, tills hennes rädsla övergår till tillit och glädje. Tills den dagen hon blir till ett glatt och livfullt barn igen – tills den dagen jag blir jag.
Förstår att jag är på de sista trappstegen i förändringstrappan; förnekelsestadiet, begrundandestadiet, förberedelsestadiet, handlingsstadiet, aktivitetsstadiet. Det känns hoppfullt och jag ser med glädje på vår framtid tillsammans, vad den kommer bjuda oss. Det gryr något färskt och ungt inom mig, jag känner hur det spirar…
I take time to play with my inner child.
Affirmation
Louise L. Hay
Terapi
Med allt det jobbiga vi gick igenom här i juni så kom det också gåvor, det förde oss närmare varann, det skapade band som tryggt höll samman vår familj och det öppnade också upp en möjlighet för oss att gå i samtal.
Så igår var jag på mitt första samtal hos en terapeut. Det kändes skönt, overkligt och ovant. Det var skönt att få ägna en och en halvtimme åt bara mig och det var också det som kändes overkligt och väldigt ovant. Att få vara den som tar emot hjälp utan att ge. Jag är van att föra samtalet vidare till den andre, jag är van att låta andra få utrymme och gärna skapa det utrymmet åt andra.
Och när samtalet var slut så var jag lite nervös inför om jag skulle få en ny tid. Med tankar som; var jag berättigad, fanns det inte andra som behövde den här tiden mer än mig, ville hon fortsätta hjälpa mig eller skulle jag bli avvisad. Känslor av att vara avvisad och övergiven, de är de känslorna som begränsar mig mest här i livet tror jag och har format mig med de beteenden jag nu förhoppningsvis skall genomskåda och överge för att lämna utrymme till nya mer hälsosamma levnadssätt som är bra för mig.