Klockan närmade sig 21.00 och jag stod ute och väntade. Nogge ropade i dörren; Ska du inte komma in och vänta. Min blick och mitt kroppsspråk sa; Daaaaa till hans retiga kommentar. Nu skymtade jag lyktorna på bilen, äntligen var han hemma!
Hålögd och blek såg han ut efter den intensiva eftermiddagen då han och två vänner varit till TV-huset i Stockholm och provfilmat för ett barnprogram, men bakom de där trötta ögonlocken skymtade ändå en gnista av lycka och stolthet.
Det var också det jag kände, jag var stolt över min lilla son som plötsligt blivit stor och varit på eget äventyr utan oss. Nu kunde jag i alla fall känna stoltheten, men igår och tidigare idag betedde jag mig mest som en nervös, orolig och överbeskyddande curlingmamma.
Om några veckor får de besked om de går vidare i programmet (tävlingen) och isåfall kommer de att få åka dit igen och filma ’på riktigt’ – då tror jag det är bäst (för mig och mina nerver) att jag följer med.