Inser att jag inte har så mycket vettigt att dela här på bloggen just nu, samlar fokus till packningen med allt vad det innebär, har fortfarande lite fix kvar inför resan till Oneness University. Det pirrar skönt i magen när jag tänker på det… både med glädje att återvända och fördjupa min inre resa men också lite pirr att lämna familjen såklart, att vara utan barnen så länge (16 dgr).
Mitt gamla mönster (prägling) säger att mammor är hemma, åtminstone tills barnen flyttat hemifrån av sig själva. Sen om inte man behövs så intensivt så kan man säkert göra lite kortare resor då fast allra helst ska man stå standby ifall uti även när de blivit vuxna.
Jisses, jag skrattar nu åt min illusion. Herrejösses vad den präglingen har format mig, tack och lov att jag nu genomskådat eländet. Jag kan inte förändra det, det är gamla tankemönster som mal och mal. Jag bara vet nu (har alltid vetat i mitt hjärta) att de tankarna inte är sanna. De är inte ens mina. Vi är inte våra tankar. Vi är bortom dessa. Vi kan välja om vi vill falla till föga för dem eller bara betrakta dem eller så kan man göra som jag, låta dem surra och ta med dem på resan till Indien ihopp om att vi skiljs åt där. Men det är inget jag kan göra nått åt. De är kvar så länge de vill surra på. Jag tänker åtminstone njuta av mitt liv ändå och låta det formas av annat än gammal skåpmat som jag ätit mig mätt på.
”Alla dina tankar, det du säger, det du gör, händer automatiskt. Du är inte alls inblandad. Det är en illusion att tro att du är inblandad. Det är en illusion att tro att du är den som gör nånting, att du tänker, att du talar, att du agerar. Allt händer automatiskt. Att det finns någon som gör något är en illusion.”
Lära för februari
Sri Bhagavan
Och här förklarar Eckhart Tolle samma sak, att vi inte är våra tankar.