Artiklar med etiketten ‘visa mig vägen’
Visa mig vägen
Jisses, vad jag mår bra när jag är i tillståndet – visa mig vägen. Att vara lugn, lite avvaktande och frågande inför nästa vägval är så klokt. Låta vägen visa sig. Och när den gör det, börja gå … i tillit.
Mitt sinne vill redan nu fråga vad som sker i höst, men jag talar mig själv tillrätta med att även det kommer visa sig. Bara jag är lyhörd och sedan när det är dags villig. Just nu står sommaren inför dörren, och jag vet att jag blivit visad att njuta av den så gott jag förmår.
Visa mig vägen
Visa mig vägen! Det är precis den utgångspunkten jag behöver ha för att må bra. Lämna över mina val och mina handlingar till Gud. För det är när jag bara nalla tillbaka kontrollen som allt börjar tjorva ihop sig igen. Kontrollen lär jag aldrig få och har väl aldrig haft, men sinnets uppblåsta övertygelse om att äga kontroll – det är det som förtar mig från livet självt, glädjen och förmågan att upp-leva livet (tillskillnad från att tro sig planera och styra det).
Jag kan eftersträva att förekomma mig själv när jag är där med händerna i kakburken och alltså ämnar ta tillbaka ”min känsla” av kontroll. Men det känns liksom lönlöst, sinnet (egot) är listigare än så och lurar snabbt dit mig igen utan att jag ens hinner ana det.
Så jag försöker påminna mig själv om att lämna över makten till Gud varje dag istället. Ja, lämna över nått jag nu ändå inte har… men alltför ofta inbillar mig att jag har.
Och vissa dagar är jag inte ens så klok. Då får jag snällt ta den hårda smällen av oro, ängslan, rädsla – för just dessa känslor berättar för mig att jag blåst upp mig själv till herre över Livet igen och med det blivit med smärtsamt ok på mina axlar. Och när mina tankar snurrar intensivt med att finna lösningar och ordning i det dåliga måendet så hör jag förhoppningsvis en inre röst som viskar; Lämna över. Släpp taget. Lita till livet och låt Gud visa vägen.
Visa mig vägen
Det här är min visa-mig-vägen-pose som jag ofta ställer mig i, med armarna uppsträckta mot skyn så kapitulerar jag inför att jag inte har en aning om någonting och behöver vägledning. Jag ber om hjälp.
Jag ser nu att på bilden så ligger skuggan rakt över vägen, i total och fridfull surrender. Kör över mig. Krascha mig. Skala av mig. Klä av mig. Låt mig börja om på nytt. Adjö med det gamla. Välkomna det nya. I full tillit till att det nya gror när det gamla dör. Livet föder sig själv på nytt. Och har så alltid gjort. Det är livets magi. Jag behöver inte hålla kvar någonting. Jag bör inte hålla någonting i händer, istället vara mottaglig för det som ges till mig.
Det är så fridfullt att vandra utan bagage som tynger och skaver. Det är svårt att ta beslutet att ställa ner det man bär, men när beslutet väl är taget så är det lätt, ryggsäcken glider av, ryggen svalkas, andas, benen blir lätta… som på barn. Sinnet blir fritt, nyfiket, uppmärksamt… vad väntar runt nästa hörn? Vart är jag på väg? Vad ska ske nu? oiiiii vilken spänning, tänk att bara få vara som ett barn och ta emot livet – som det vill forma sig. Som det vill ges till mig. I full iver över att allt som ges är gott nog, det bästa – allt är gott, allt är bra, bättre än bra.
Tack Livet!
Tack!