Artiklar med etiketten ‘Wake Up Call’
Mer om min stress
Tar vid där gårdagens blogginlägg om Stress slutade…
.. för jag vill gärna berätta om vad som gjorde att jag vände mitt liv och hur jag gjorde det. Mitt wake up call var när Maya ca 2-3 år gammal gick och lekte mamma med telefonen vid örat. Jag minns så väl ”the moment” där jag stod vid spisen och såg henne, eller rättare sagt såg mig själv i henne. Jag minns också att jag vid den tiden ofta var sur och tvär, stressen gör så med mig, den gör mig vresig. Och telefonen som ständigt ringde var en stark utlösare av stresspåslag. Får fortfarande lite andnöd ibland om jag ser att jag har många missade samtal eller mailhögen stiger i höjden, stressminnena sitter djupt. Såren är fortfarande ömma.
Där och då, vid synen av Maya som lekte mamma, bestämde jag mig att nu behöver jag ändra mitt liv. Magen hade smärtat under flera år och efter många undersökningar på mag och tarm konstaterade de IBS, hälsporren bet sig fast lika länge, precis som min ömmande tå… och smärtan i höften kom och gick, jag hade Tinnitus på höger öra – min kropp SKREK efter andrum och vila. Jag körde på tills den dagen då jag mötte mig själv i Maya.
Det har inte gått snabbt, att ändra gamla invanda beteendemönster tar tid och man behöver ha överseende med sig själv när man faller tillbaka. Men det går att hasa sig upp på banen igen, återta kurs mot den nya destinationen. Jag brukar likna det med att vända en pråm.. eller kanske en isbrytare är en bättre liknelse.
Min hälsa förbättrades snabbt, jag har inte haft ont i magen på flera år nu, inte hälen eller tån heller. Höften viskar (läs: ömmar) till ibland då jag tvivlar.. tvivlar på mig själv och tvivlar på att jag är buren av en högre kraft. Öronsuset är kvar, ibland hör jag det, men mestadels inte. Jag hör det kanske hela tiden egentligen men jag har en frid som gör att jag accepterar det, jag till och med tackar det, hellre får suset i örat vara min alarmerande klocka så att jag håller mig vaken (läs: medveten) än att barnen ärver mitt mönster.
Så vad har gjort att jag kunnat hoppa av livshjulet (stressen) som jag sprang i? Först och främst hade jag nog inget val, kroppen hade bestämt sig för att stoppa mig. Till vilket pris var mitt val. Och så hade jag mod att ändra mig. Mod att leva i ovissheten. För utan mod hade jag blivit kvar. Utan modet att kasta mig av hade jag slitits itu, brunnit av.
Och så har jag be-gåva-ts med tillit. Tillit är min största egenskap. Jag har tillit. Inte till mig själv. Inte till samhällsvärderingarna vi konstruerat. Men jag har tillit till Gud, kalla det en högre kraft, universum, Livet, vad du vill – jag har tillit till att någonting stort har givit mig livet och någonting stort kommer bära mig ur det och att det stora verkar för mitt bästa – alltid! I all tid. Även här och nu.
Så när lilla jag tvivlar, för det gör jag fortfarande, vi är alla utrustade med tvivel också, så lägger jag mig i händerna på det stora som verkar för mig – det kärleksfulla som omfamnar mig och låter mig bli tröstad och övertygad att allt är bra. Allt kommer gå bra. Allt är omhändertaget.
Och så fortsätter jag att gå ett steg i taget… i tillit. Det är som att gå i dimma, jag ser inte långt, ibland ser jag inget alls. Men jag går. Jag litar på den hand som håller mig. Och ibland stannar vi, för att handen ber mig stanna, då stannar jag och väntar i tillit. För jag vet att jag kan inte se hela vägen. Jag ska kanske inte se något alls – jag ska hålla mig levande i varje andetag.
Att vara levande (lev-ande) är min uppgift. Vart livet för mig är Guds plan. Jag går när handen som håller mig ber mig gå. Jag stannar när handen som håller mig ber mig stanna. Jag möter när handen som håller mig ber mig möta. Det är så jag lever, dag för dag.
Awake
Nogge har påbörjat en 3 årsutbildning med Carlos Chan varav första intervallen är nu under 4 dagar. Och när han kommer hem möts vi ett dygn innan jag tar med mitt pick och pack och lilla Sofia och åker till Indien. Det är verkligen en spännande tid vi har framför oss, det känns som vi båda kommer finna mer av oss själva och förhoppningsvis hitta helt hem i våra egna hjärtan. Tänk att just den vägen, den som går inåt kan upplevas så lång, den som borde vara den naturligaste att finna kan gömma sig så väl bakom år av mönster och föreställningar, toppat med massa rädslor för att frigöra det gamla och släppa fram det sanna.
Jag vill vara sann, det är min största längtan att våga leva som den jag är. Nej, förresten, den största längtan är givetvis att leva livet fullt ut. Att vakna upp och känna mig livslevande. Levande. Lev – Ande!
Min smygsamma lilla önskan med kursen på Oneness University är att få fart på hela systemet i mig, det jag önskar mig är ett kärleksfullt men tydligt Wake Up Call…