Under ytan

2015-08-13

Som medberoende är det lätt att krampaktigt hålla kvar och också kontrollera situationer, personer och livet. Vi pratar ofta om att lösningen är att släppa taget. Och när jag står där och krampaktigt håller så förstår jag inte den enkla instruktionen – släpp taget. Jag är rädd, jag håller och kontrollerar. Som om jag håller hårt om tampen i rädsla att jag själv förliser. Och tror att just min egen insats är den som ska stå emot, bära kraft och rädda både mig själv och andra. Det blir så makalöst smärtsamt att hålla alla tamparna – kraften försvinner och ändå hålls greppet krampaktigt kvar. Det borde ju vara så enkelt att ta till sig de välmenade orden – släpp taget.

Så fick jag höra någon berätta på mötet här i veckan hur denne beundrat och iakttagit en surfare som som njöt av de stora vågorna. Och han hade efteråt frågat surfaren hur gör du för att komma upp när du trillat i, hur vet du vart du ska simma där under tumult av vågor. Jag slappnar av och vet att jag flyter upp till slut, svarade surfaren.

Och just de orden klickade för mig. Släpp taget är detsamma som att slappna av. Slappna av vet jag hur jag gör, det kan jag ta till mig. Och mina egna ord och övertygelser gjorde sig påminda; Allt löser sig. Allt är omhändertaget. Lev ansträngningslöst.

Med andra ord, så fort oron/rädslan smyger sig på eller hugger in så väljer jag att istället för att kontrollera att slappna av. Lita på livet. Lita på processen. Lita på att jag är buren och att jag flyter upp – utan ansträngning. Och vem vet, med den inställningen så kanske jag inte ens hamnar under ytan.