Största rikedomen
Att bara göra det vi gillar är att hantera sinnet.
Att gilla vad vi än gör är frihet.
Sri AmmaBhagavan
Hur mycket jag än drömmer så är det så här jag känner mig, nöjd med det som är. Passionen och lusten bubblar men jag är också tillfreds med att det livet är som det är – precis som det ska. Mitt tidigare karriärsdriv förde ofta ett missnöje med sig att vara hemma och att vara hemma med barnen gjorde mig rädd att missa allt, slira av karriärsvägen och tappa drivet. Jag var helt besatt (åtminstone förblindad) av arbete och uppdrag.
Jag vet att jag skrivit om det här förut, stressen att jaga titel, pengar, karriär och alltså bekräftelse men jag känner att det kan vara viktigt att dela med sig av igen, då jag tycker mig se många som är där och rusar på den förslitande workroad. Många kvinnor upplever jag att det är också, som precis som jag såg det att jobben och uppdragen kommer först, sen kan jag ta hand om mig själv och barnen.
Tappar orienteringen av vad som är viktigt, ser inte skogen för alla träden. Glömmer att stanna och andas, för nu är livet, precis just nu. Jagar vidare, rusar på.. i hopp om att en dag blir en annan dag och då…
För min egen del kom som tur var insikten när barnen var ganska små, Maya var tre om jag minns rätt. Då hade jag alltså missat fem år av Oscars första år och tre år av Mayas. Jag hade dem med på både jobbmöten, affärsresor, mina utbildningar och telefonen ringde hela tiden då jag var hemma med dem så nog för att jag var fysiskt där med dem men absolut inte närvarande och sällan mötte jag dem på deras villkor utan de fick oftast anpassa sig efter mina, så därför säger jag att jag missat deras första år.
Jag insåg inte alls vikten av anknytning på det sättet som jag ser det nu, att de första åren är så viktiga för ett barns grundtrygghet och att den tryggheten behöver jag ge, givetvis inget jag kan förvänta mig av förskolan. Jag behöver stanna och förankra mina fötter, ta de där andetagen och komma till ro med vem jag är och vart jag är, alltså mamma och hemma, för att barnen ska ges en möjlighet att finna sina rötter och trygghet genom mig – och till livet.
När man sitter vid någons dödsbädd så förstår man vad livet verkligen handlar om – relationer. Nära och kära. Min mamma sa att hon var rik, hon var rik på just relationer och kärleken ifrån dessa. Att lära utav andra är väl den finaste gåvan. Själv behövde jag lära av mina tidigare felsteg, och allra helst när någon nära påtalar dem. Minns än idag då min vändning började, då jag valde en annan väg att den med rusningstrafik och letade mig fram längs grusvägarna i skogen istället, det var Maya som väckte upp mig ur yrseln i ekorrhjulet då hon lekte mamma och gick med en telefon vid örat. Där och då, började jag att välja vilken sorts mamma jag skulle vara, välja för min och barnens skull inte för storleken på plånboken och höjden på karriärstegen.
Jag väljer fortfarande, påminner mig allra bäst (inte alltid) dagligen om att vara här, vara närvarande och möta mina barn. Tiden går fort och snart är de inte barn nå längre, jag vill vara med dem då de växer upp – det är den största rikedomen och som jag är säker på ger avkastning ända till min dödsbädd.