Stanna kvar
Var trött imorse, helgens Onenesskurs och två yogakvällar på rad processar för fullt i kropp och sinne och som grädde på moset ska jag gå Sorgebearbetningskurs om några dagar. Allt är dock precis som det ska. Jag är inte rädd nå längre för att möta mitt inre, även om det visar sig med dåliga sidor, negativa tankar och jobbiga känslor. Jag förstår att det är något vi alla bär på, både i större och mindre utsträckning men framför allt medvetet eller omedvetet.
Förut trodde jag mitt liv var på topp, att det bara var att fort surfa vidare på lyckovågen. Då hann liksom inte de inre känslorna ikapp (och inte själen heller för den delen) så jag trodde mig vara utan dem. Men icke. De var där. Och de gjorde sig (gör sig) tillkänna när jag stannade upp.
Sen var det en tid, som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med dem. Så jag kände på dem ömsom flydde ifrån dem. Och kämpade ofta med att förändra dem.
Tills nu, de senaste åren och mycket tackvare Oneness som jag verkligen vågar möta dem fullt ut. Se mina fulsidor, uppleva mina negativa tankar, se på mina karaktärer. Jag vet att de inte kan ändras. De bör accepeteras. Och med den insikten följer en sådan enorm sinnesro, som jag aldrig kunnat ana, och inte nog med det, det bubblar glädje ur det också.
Jag förstår att det låter som en klyscha (iaf lät det så för mig), men sanningen är den att jag vet att jag inte är mina tankar, inte heller mina personligheter och inte mina känslor. Not. Och för att komma på det så kan jag betrakta tankarna, den ena positiv, den andra negativ, den ena glad, den andra sorgsen. Jag kan betrakta mina personligheter som sveper in och ut – helt automatiskt – under en dag; mamman, dottern, vännen, författaren, yogaläraren, kompisen, kunden… jag kan uppleva känslorna en efter en, ingen stannar kvar, de kommer och går. Allt sker automatiskt. Oavsett om jag lägger mig i eller inte. Och det Oneness har lärt mig är att jag behöver inte ödsla tid eller energi på att lägga mig i, det är som det är och inget jag gör kan förändra det. Däremot transformeras mitt liv till sinnesro och frid ju mer jag stannar kvar och betraktar det som är – oavsett hur jag mår och vad tankarna har att säga om det – jag stannar, jag betraktar. Jag känner frid. Jag blir glad.
Glad – för att på något högre plan så inser jag att det inte är jag.
Så åter till min morgon, jag stannade med min trötthet, tog till och med en power nap på 5 min innan jag gick med barnen till skolan och jag såg och accepterade mina tankar, lät dem vara som de var. Och vips, som i ett trollslag så var tröttheten transformerad till energi, sinnet glatt och fritt igen.
Det är inte svårare än så. Det är en peace of cake. För den som vågar stanna kvar.