Lycka och sorg
Jag känner att jag har så lätt till att känna lyckan. Och nu i juletid ligger den gärna och bubblar i mig, den känns varm och härlig. Att känna lycka, vara tacksam och positiv är egenskaper jag utvecklat väl och som jag är stolt över.
Jag tror att lyckan ligger mig så nära tillhands eftersom jag alltid, så länge jag kan minnas, varit i kontakt med sorg. Jag har haft min sorg med mig genom livet, den ligger där och gör sig påmind … alltid. För den ouppmärksamme kan jag nog passera som en sorglös person, men för den uppmärksamme syns den i ögonen. Jag ser den när jag ser mig själv i spegeln. Jag ser den också i andra.
Jag har gått i terapi, processat, kurs’at och försökt förstå och även läka sorgen under många år. Men den har inte försvunnit, den hänger sig kvar. Men nu så här mitt i livet så har jag slutat att försöka skaka den av mig, jag har accepterat att den är här, som en del av mig. Och den får gärna stanna kvar, den gör mig ödmjuk och visar mig förståelse. Och jag tror att det är just den som visat mig lyckan också.
För det är ju trots allt svårt att veta hur det känns att vara frisk om man aldrig varit sjuk, veta när man gör gott om man aldrig sårat, och veta hur det känns att vara lycklig om man inte varit ledsen.
Så tack sorgen, för att du finns i mig och gör den till den jag är. Jag är dig evigt tacksam.