Äga texten!
Mina inskickade manus är refuserade och när jag läser igenom texterna förstår jag så väl att jag inte var mogen och klar – jag ägde inte texterna. Förvånas över hur stort mitt inre motstånd (läs: rädsla) är till att skriva boktexter mot blogginlägg. Jag tappar mycket av mig själv, närvaron och energin när jag skriver till böckerna. Så himla rädd. Medans inspirationen flödar, oftast var dag, till bloggen.
Utgivna böcker eller inte, jag stannar med det som är. Stay with what is. You must stay with the discomfort you have inside yourself. Sri Bhagavan. För hur det än är så är det här jag är idag med refuserade manus och mitt inre (skriv)motstånd. Motståndet tänker jag transformera och böcker ska jag skriva, och jag känner full tillit till att så sker den dagen jag är mogen. Och idag sitter jag här med det som är och allt är bra, allt är alltid som det ska.
Texterna ska jag skriva om (eller skriva nya) och jag ska äga dem, låta dem flöda. Ingen mår bra av att vi ursäktar oss och vacklar bakåt och tappar balansen. Jag tror att vi alla är ämnade att gå vår egen väg, äga rätten till vårt eget liv och kraften i drömmar – även jag!
Medans skrivkrampen härjar fortsätter jag att läsa. Har nyss gett mig i kast med den här boken, Bortom Universum. Boken som berättar om hur boken En kurs i mirakler (A course in miracles) ”blev till”. En kurs i mirakler är en storfavorit och jag har största tillit till budskapet den förmedlar, samesame som Oneness enligt mig.
Jag vet att skrivkramp sägs botas med just skrivande men jag tänker stanna med det som är. Jag gör lite tvärtom mot gamla vanor, inte pressar på hårt och med kamp utan inväntar flöde och lätthet. Jag tror på det, att när väl det släpper efter så flödar det på riktigt. Men först stannar jag med det som är. Upplever mitt motstånd. Och så har jag fått till mig att just den här boken, Bortom Universum, ska ge mig ledtrådar, inspiration och kunskap som jag kommer ha glädje över till min fortsatta skrivprocess.
Livet är här och nu, och jag känner mig lycklig och tacksam med dagarna som går… och även krampen i armen som består 😉
Tankegången idag uttrycker helt enkelt ett faktum. Det är inte ett faktum för dem som tror på illusioner, men illusioner är inte fakta. I själva verket finns det ingenting att frukta.
Det är mycket lätt att inse detta. Men det är mycket svårt att inse det för dem som vill att illusioner ska vara sanna.
Närvaron av rädsla är ett säkert tecken på att du förlitar dig på din egen styrka. Medvetenheten om att det inte finns någonting att frukta visar att någonstans i ditt sinne, även om det inte nödvändigtvis är på en plats som du känner igen, har du kommit ihåg Gud och låtit Hans styrka ersätta din svaghet. I det ögonblick som du är villig att göra detta finns det förvisso ingenting att frukta.
En kurs i mirakler
Lektion 48
Tack för era tankar, uppskattar det.
Skriva är att slänga, jag börjar förstå det nu… spännande process – göra rent hus liksom.
Tack!
Att bli refuserad kanske är den blivande författarens största fasa och främsta lektion. Det ger egot oerhört mycket bränsle och energi som är utmanande men som innebär att författaren behöver stanna upp och reflektera; är det verkligen mina ord, mina texter?
Bifogar mina egna tankar kring rädslan och skrivkrampen som är en, ibland allt för ofta, närvarande verklighet i mitt ”författarliv”. Men trots det; orden och texterna vinner alltid i slutänden.
http://petershus.se/?p=219
Sofia, att skriva är att slänga .. Tills dess vi inte behöver slänga mer.. Så håll ut och ha tilltro. Det kommer ett budskap
Bra idé! Klipp av! Jag attraheras av den tanken 😉
Tack fining ♡
Ett Hubbabubba får man inte bort mer än på ett sätt….Klipp av.
Klipp av dina tankar om vad, du behöver inte klippa av Hubbabubbat helt, utan mer klippa lite då o lite då – synonymt med att idéerna kan kila sig mellan hålen som du klippt bort Hubbat -du öppnar nya idévägar typ ;-). En dag är heeeela håret utväxt och nytt igen och då ska du får se på skriva 😉
Tack, jag har också tänkt så. Att kanske skriva som en inlägg/kapitel varje dag, minska höjden på trappstegen liksom.
Förutom skrivkrampen just nu, så är jag i ngn sorts förvirring också, vad att skriva om, som om alla idéer geggat ihop sig – tänk ett stort HubbaBubba i håret liksom 😉
Sinnet (egot) tar minsann till sina knep… listigt som det är.
Jag ber om både klarhet och flöde i mina böner.
Kärlek till Dig Kondora ♡
En tanke poppade upp: Kan det vara lättare att skriva flödande om du försöker komma in i ”bloggflödandet” när du skriver? För innerst inne vet din själ att du skriver böcker ändå – utan att kalla det bokskriveri <3