Avskalat

2012-05-13

En tidig söndagsmorgon i maj, när inget står på agendan och solen stiger upp över tallen – den känslan är speciell. Jag älskar dagar som bara är, dagar att fånga och njuta av. Med tre barn, hus och trädgård så ser jag ändå sysslor som jag bör göra, men jag skalar av dem, skalar av till bara essensen är kvar, det viktigaste, sen låter jag resten formas av livet.

Det är så jag gjort de senaste åren med mitt yrkesliv och dess alla vägar jag utforskat, skalat av. Jag har hunnit med att utforska yrken som nagelskulptris, vägvakt, avbytare (bondgård), centrumledare, friskvårdsanläggnings-ägare, träningsinstuktör, kassabiträde, säljare, föreläsare, kursledare, idrottslärare, marknadsansvarig… jag minns när jag satt hos ett medium och uttryckte all min längtan till aurafoto, färgterapi, mediumskapet, coahingen, skrivandet, yogan osv. Då gav hon mig rådet att rensa undan, fokusera på några få delar. Istället för den saliga härliga blandningen låt någon (några behövde hon säga till mig för att jag skulle få behålla lite livsmod uppe) få komma fram än mer i ljuset då de andra läggs åt sidan. Hon gav mig rådet att fokuserar på en (några få) och istället för att med en trubbig spretig udd få se den bli knivskarp.

Jag känner mig kanske inte knivskarp, men nog känner jag att jag vässas till och blir bättre på det jag valt att fokusera på. Nu är ju inte bedömningen alls med i min motivering varför jag vässat till knivudden. Min drivkraft är att öppna upp livskraften i mig, låta mina inre egenskaper få blomma ut till det allra bästa för mig och helheten.

När jag skalade av fann jag att glädjen till yogan och skrivandet var som allra störst. Så det är den livlinan jag balanserar på. Jag ber om att få balansera i ljuset. Jag ser andligheten, det mediala som benen som jag balanserar med, att mitt högre jag skall leda mig genom yogan och orden jag skriver. Jag ber om att yogan, skrivandet och andligheten ska få fortsätta att förgylla mitt liv och låter sen resten formas av livet. Jag ber mitt ego att släppa tanken om hur det ska formas och vart jag ska gå. Jag står helt enkelt kvar på min livlina och ser om det kommer någon vindpust och för mig dit jag ska. Litar till att jag balanserar på den lina jag ska stå oavsett om stegen går fram eller bakåt, eller jag bara vinglar i nuet. Jag finner frid i att just nu är jag där jag ska vara.