Balans – obalans
I mig processar det stort, kan vara efter Anhörigveckan och/eller Onenessdagen i söndags… något är satt igång och det känns. Jag tränar mig som oftast de senaste åren med att stanna med det som är. Och det är en utmaning, som att äta sockrig munk och inte slicka sig om munnen… det krävs medvetenhet och närvaro. Och det är inte alltid en angenäm känsla, att stanna med känslan. Men jag stannar, så gott jag förmår. Förstår att eftersom det känns, så är det inte upplevt fullt ut ännu. För jag är övertygad om att allt som upplevs till fullo släpper sin prägling.
Har börjat tänkt mycket i balans igen. Jag släppte det konceptet ett tag eftersom en vän till mig uttryckte sig som att ”balans är så tråkigt” och så började jag tänka att det kanske det är, mellansvenskt och lagom liksom. Tråkigt.
Men så tänker jag inte nu, tack och lov. Nu är det något eftersträvansvärt, att vara balanserad. Och det är väl det jag känner i kroppen att något i mig är obalanserat. Och när jag tänker så så känns det genast bättre, det är snällt att tänka så. Det är inte något fel på mig utan det är en obalans. Och det går alltid att balansera.
Och saker och ting hänger ihop, kanske jag har deppiga tankar för att jag ätit sämre (läs: skräpmat och socker). Och kanske jag äter sämre för att jag tänker negativt. För jag vet ju att jag mår bättre när jag tagit en promenad, så kropp i rörelse får mig på bättre tankar. Men jag vill inte fly, börja springa på svettiga-flås-klasser igen för att slippa känna. Eller boka agendan full. Jag vill inte springa ifrån mig själv, det jag tänker och känner – det är inte balanserat. Det bara tär, samtidigt som jag inbillar mig att jag mår bra eftersom hela mitt system tvingas till sysselsättning med annat – istället för att känna. Det skapar obalans, det vet jag nu av erfarenhet, men det förstod jag inte då.
Så balans är mitt ledord just nu. Det känns tråkigt för mitt ”leva-på-kickar-ego” men väldigt sunt för kropp och själ.