Barn på äventyr

2011-07-25

Ett barn på äventyr så känner jag mig. Jag är ett vilset barn i en vuxen kropp. Barnet verkar i alla fall vilset. Min vuxne är i ett ständigt sökande efter det.

Vem är jag egentligen?

Hur var jag innan alla rädslor?

Vad gör mig lycklig?

Vad får mig att skratta?

Är frågor min vuxne ställer sig. Det är dom frågorna som fått min vuxne att kontakta barnet inom mig i hopp om svar. Vem kan svara om inte den som lärde känna mig först, tänker jag. Om inte jag vet, vem vet? Barnet måste veta, tänker min vuxne och fortsätter fråga.

Men barnet är inte där och besvarar mina frågor. Barnet är på villovägar. Barnet är försvunnet.

Ibland får jag kontakt med barnet. Det kommer insvepandes med massa känslor emellanåt, känslor av sorg och ilska. Och det kommer också med känslor av eufori, glädje och lycka. Barnet kommer med glada upptåg och skratt ibland. Då är det skoj för min vuxne, då lever kroppen upp för en stund!

Men varför försvinner barnet iväg igen, undrar min vuxne i sin ensamhet. Och söker vidare efter svar.

Nästa gång barnet är på besök så skyndar sig min vuxne att fråga, varför stannar du inte hela tiden och är med mig? Jag saknar dig.

Jag vill gärna leka med dig säger barnet. Men jag älskar äventyr. Mitt liv är ett äventyr. Du är så välkommen att följa med. Vet du vad, jag har faktiskt väntat på dig. Jag vill att du följer med mig på äventyr. Vi kan leva livet tillsammans. Så vad väntar du på?

Har du mod att lämna ditt trygga bo och följa med mig ut i livet? säger barnet.

Min vuxne tar barnets hand och svarar; Ja, det har jag! Och så studsar dom fram mot livet hand i hand!