Bekräfta mig!
Jag är bra på att vara tacksam, det flyter ofta naturligt för mig. Tacksamheten till familjen, hemmet, hälsan, livet, arbetet osv. Däremot har jag svårt att bekräfta mig själv, och vara snäll med mig själv i tanken. Det är som att den dömande rösten hinner först, den som mässar om skräpmaten jag åt, när jag var frånvarande med barnen, att jag är grinig, lat och trött. Vad jag misslyckats med eller har kvar att göra. Eller talar om vad jag borde gjort. Den rösten har jag hört mig urled på.
Så i kväll bestämde jag mig för att börja fokusera på det bra jag gör och hur bra jag är. Att bara för mig själv varje dag påminna mig om det nyttiga jag faktiskt äter, när jag gör bra saker för och med barnen, och när jag är trygg och snäll. Vad jag gjort riktigt bra. Och när jag trots rädsla eller motstånd ändå utmanat mig själv och kommit ut starkare på andra sidan. Och givetvis bekräfta mina känslor och ta dem på allvar.
Jag har behov av att vara snäll med mig själv i tanke och känsla. För egentligen lever jag ett snällt liv, jag är inte någon större fara för mig själv eller tar skada av mitt leverne men tankarna är förgörande, inte livshotande men ändå livslustdämpande. Tankarna är inte nice alla gånger.
Att helt få bort ett väl inprogrammerat tankefält tror jag inte på, men jag kan alltid lägga till bra tankar. Jag kan lägga till det goda, nyttiga och välsmakande. Jag kan krydda upp mig själv och mitt liv med goda tankar, som ger härliga känslor, kanske inte härligt med detsamma men så småningom. Jag tror dessa kryddor kommer ge mersmak och det är precis det jag vill ha: ett välsmakande liv – och det börjar inom mig.