Finn en hand
Lyssnade nyss till låten Sträck ut din hand på det underbart vackra teveprogrammet Så mycket bättre på Tv 4. Med texten, sträck ut din hand och finn en hand i din.
Igår morse när sorgen slog till och tårarna bara rann så sträckte jag ut en hand. Jag övervägde i några minuter först, med tankar om att inte störa, det går säkert över, jag klarar mig själv, innan jag tog mitt förnuft till fånga och sökte stöd bland mina vänner. Och stöd har jag fått.
Jag vill hjälpa andra och givetvis vill andra hjälpa mig. Det svåra för mig är att be om hjälp. Be om att någon lyssnar. Be om stöd.
Det är så underbart skönt att tala och tala. Älta är bra, har jag hört en terapeut säga, älta så många gånger så att du inte orkar säga det nå mer. Nu är jag verkligen inte mycket för att älta. Jag har en inre röst som säger att älta är fult och svagt. Så jag tillåter mig inte att älta mycket, men efter att jag hörde henne säga det så ältar jag iallafall lite och det är faktiskt skönt.
Jag är mycket mer tillåtande emot mig själv nu för tiden. Tillåter sorgen. Tillåter lite ältande. Jag har alltid varit väldigt tillåtande och förlåtande emot andra. Därav min sorg. Sorgen i att vissa gånger tillåter jag så mycket till någon annan att jag själv far illa. Nu väljer jag att stanna upp och lyssna inåt till mitt eget hjärta först. Känna efter om det far illa av att jag är tillåtande och förlåtande emot någon annan. Jag vill givetvis fortsätta att vara det, det är en fin egenskap jag har. Fin så länge den inte skadar mig.
